Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Dags för ett eget poesipris

Ovanligt förväntade val. Så kan man beskriva nomineringarna i den skönlitterära klassen, där i stort sett alla titlar har förekommit flitigt i förhandssurret. Juryn har gått på säkra kort snarare än att bjuda på överraskningar och det finns ingenting att anmärka på de böcker som kommit med. Däremot på vad som inte har kommit med.
De nominerade för årets skönlitterära bok är Jonas Hassen Khemiri för "Allt jag inte minns", Agneta Pleijel för "Spådomen. En flickas memoarer" som representeras av förlagschef Eva Gedin, Carola Hansson för "Masja", Stina Stoor för "Bli som folk", Aris Fioreto för "Mary" och John Ajvide Lindqvist för "Rörelsen. Den andra platsen" under pressträffen på Nalen där nomnineringar till Augustpriset tillkännagavs.Bild: Vilhelm Stokstad
Visserligen har det talats om att det saknas solklara vinnarkandidater i år, som Lena Anderssons ”Egenmäktigt förfarande” eller Kristina Sandbergs ”Liv till varje pris”. Men det går ju inte att komma ifrån att Jonas Hassen Khemiri med sin oemotståndligt roliga och sorgliga ”Allt jag inte minns” har skrivit sin hittills bästa roman, ett kalejdoskopiskt porträtt av en ung människa som kanske tagit sitt liv och samtidigt en spegel av dagens Sverige.
Den främsta utmanaren är troligen Agneta Pleijel, men samtidigt imponerar Carola Hanssons finstämda berättelse om Leo Tolstojs dotter, och den som läst Aris Fioretos grekiska fängelseskildring ”Mary” skakar knappast av sig upplevelsen i första taget.
Så visst, förväntat, men med ett stort undantag. En av mångas favoriter lyser med sin frånvaro: Tom Malmquists hyllade sorgebok ”I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv”. Det har varit en snackis sedan Jens Liljestrand redan i fredags avslöjade i Expressen att den inte skulle finnas med bland de nominerade.
Om det i alla fall finns en joker bland de sex kandidaterna är det skräckmästaren John Ajvide Lindqvist. Ordet skräll är att ta i – nyutkomna ”Rörelsen” har ju blivit ordentligt kritikerrosad – men nog kan man se nomineringen som en seger för hans insats att göra skräcken till en genre att ta på allvar.
När jag ser listan tänker jag att 2015 ändå har varit ett starkt svenskt prosaår. Ja, just det, prosa. För vart tog egentligen lyriken vägen? Att inte en enda diktsamling har ansetts värd att nomineras i år är sannerligen en orsak till att höja på ögonbrynen. Inte för att poeter vanligtvis har minsta chans att vinna, Tomas Tranströmer som belönades för ”Sorgegondolen” 1996 är den enda i Augustprisets historia, men det brukar höra till regeln att nominera i alla fall en, kanske till och med två, diktsamlingar.
Något svagt lyrikår har det heller inte varit. Katarina Frostenson har kommit med en ny diktsamling, liksom Gunnar Harding. Jörgen Lind hade helt klart varit värd en nominering för sin ”Vita kommun”, eller varför inte Jonas Brun, Fredrik Nyberg, Carolina Thorell, Gabriel Itkes-Sznap eller Jila Mossaed som alla publicerat starka verk i år. Det är svårt att inte uppfatta poesins frånvaro som ett tecken på dess allt mer undanskymda plats i offentligheten. Är det en självklar sak att lyriken är helt uträknad från ett sådant här i grund och botten kommersiellt sammanhang? Vill Augustpriset rädda äran är det dags att låta poesin ta plats, varför inte med en egen tävlingskategori.
Gå till toppen