Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Övertygande osäkerhet

Alejandro Leiva Wenger

Fakta – tre pjäser. Albert Bonniers Förlag.
”Ni vet reglerna”, deklarerar en av karaktärerna i inledningsnovellen i Alejandro Leiva Wengers sensationella debutbok ”Till vår ära” från 2001. Visst känner personerna i novellerna till reglerna – sådana som skiljer svennar från blattar, flickor från pojkar, de som hör till från dem som stöts ut – och de försöker på samma gång leva upp till dem och spränga dem. Alltmedan författaren själv utmanar språket och formen på ett sätt som tycks sätta alla lagar ur spel.
När Alvaro i pjäsen ”Författarna” trumpetar ut att ”Det finns regler” handlar det om hur en god berättelse byggs upp enligt klassiskt mönster – men mellan raderna lika mycket om vilka berättelser som efterfrågas och vem som får lov att framföra dem. Det är en text som kränger av motvilja inför allt som låter sig inrättas i fållor och reduceras till klichéer.
Pjäsen är en av tre som ingår i samlingen ”Fakta”, den första bok Leiva Wenger publicerar efter den hyllade debuten för fjorton år sedan. Var har han hållit hus alla dessa år? Med tanke på det långa uppehållet är det frestande att läsa ”Författarna” som en misstroendeförklaring mot fiktionen, ett skeptiskt avståndstagande till såväl högtravande konstnärsmyter och försök att stuva om verkligheten till en bra story som kulturvärldens förväntningar och de fack en person med ett icke-svenskt namn föses in i. Något material för entydiga läsningar är det knappast.
”Det här är ingen jävla berättelse, det är bara sanning”, protesterar en av rollfigurerna när de andra vill använda hans liv som litterärt material. Men snart drar författaren undan mattan också för de påstådda sanningarna och det som presenteras som fakta visar sig vara minst lika fejkat. Rollerna skalas av och skakas om samtidigt som frågan om vad som är äkta ekar med verklig desperation.
Med humor, svärta och satiriskt gehör skildrar Leiva Wenger ett samhälle som lämnar individer i sticket samtidigt som det entusiastiskt applåderar kosmetiska mångfaldsplaner. Ibland är det skruvat roligt, någon gång övertydligt raljant, men under den glatt häcklande och arga ytan tycks en avgrund av sorg lura. Även i de andra dramerna tar sig författaren an verklighetens förvrängningar, vrider och vänder på självbilder och livslögner, vänskap och svek och vad vi egentligen kan veta om varandra.
I radiopjäsen ”No limits” försöker en journalist rekonstruera vad som hände på 1990-talet, då hon tillhörde ett gäng kickers och en av kompisarna en dag bara försvann. Var det någon som skadade Belinda? Eller avvek hon frivilligt för att ansluta sig till nazister? Åt detta mångröstade minnescollage utgör Lasermannens era en mörk fond.
Den sista pjäsen i samlingen, ”127”, är uppbyggd som ett försvarstal hållet av en ung jurist, en monolog från en klassresenär som på sin väg från förorten till rättssalen övergett vänner och kanske också tappat bort sig själv. Återigen rullas ett händelseförlopp upp som lämnar fler frågor än svar.
Leiva Wenger lämnar oss osäkra på det mesta – utom på författarens språkliga skärpa, berättarmässiga energi och förmåga att skriva tvetydigt laddade och tonsäkra repliker som gör att pjäserna fungerar utmärkt också som läsdramer.
Boken innebär en litterär återkomst att hurra för. Det är rena fakta.
Gå till toppen