Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Tobias Lindberg: Utgiftstaket behöver inte ses som heligt.

Ska saneringen av de offentliga finanserna på 1990-talet sammanfattas i en enda fras, så blir det Göran Perssons:
Magdalena Andersson.Bild: Lars Pehrson
"Den som är satt i skuld är icke fri."
Någon tillfällighet var det knappast att den tidigare S-ledaren och statsministern valde att formulera sig med biblisk klang. Det var nödvändigt att få folk att tro – på vikten av offentliga nedskärningar och amorteringar på statsskulden.
I spåren av en fastighetsbubbla och 500 procents ränta lät väljarna sig villigt omvändas. Under följande decennier kom strävan efter goda offentliga finanser att upphöjas till något av politisk statsreligion. De borgerliga partierna – med historisk faiblesse för spenderbyxor – kom till makten först då även de bekänt sig till den budgetdisciplinära läran. Och det är inte utan att Perssons bevingade ord ekar lite i bakgrunden när finansminister Magdalena Andersson (S) nu uttrycker sin ovilja att röra utgiftstaket.
Det finanspolitiska ramverket – med utgiftstak och överskottsmål – växte fram i kölvattnet av 1990-talskrisen. Då var det tveklöst på sin plats, men alltfler ifrågasätter om det fortfarande är så idag.
Den ökade flyktingströmmen medför – enligt Migrationsverkets huvudprognos – nästan 30 miljarder kronor högre utgifter än vad finansministern räknat med i sin budget för nästa år. Detta väntas regeringen lösa bland annat genom att öka statens upplåning. Men samtidigt ger utgiftstaket utrymme för extra utgifter på högst 17 miljarder kronor.
Några planer på att höja taket finns inte, att döma av en intervju med Andersson i Svenska Dagbladet nyligen.
"Med det vi vet nu så bör vi kunna klara taket."
Sannolikt handlar det om att kompensera för merkostnaderna genom stora besparingar på en rad andra områden. Samtliga departement har ombetts att lämna sparförslag på Anderssons skrivbord i början av nästa vecka.
Som ekonomiprofessor Lars Calmfors påpekar i DN kan regeringen också tänkas "fuska" genom att betala ut en del av nästa års anslag redan i år. Lite välvilligt skulle det i så fall kunna ses som en budgetteknisk vit lögn för att värna en gammal sanning.
Sedan är frågan förstås om det verkligen är nödvändigt för regeringen att fuska och göra stora nedskärningar.
Calmfors svarar nej. Det gör även Konjunkturinstitutets chef för offentliga finanser, Erik Höglin.
"Alla inser att det är ett exceptionellt läge. Sverige har starka statsfinanser", säger Höglin till SvD.
Det är svårt att se hur det skulle skada att höja utgiftstaket något och låna lite till. Budgetåret 2016 kan hållningen till de perssonska trossatserna gott bli mer sekulär.
Gå till toppen