Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Vem håller i revolvern?

Reza Akbarian

För Guds skullVulkan
Det är höst i Teheran. Svalkan återvänder äntligen. Men det sedvanliga stillsammare tempot som följer efter sommarens hetta uteblir. Detta år är inte likt andra år. Vädret må vara svalt, men politiken är het och hätsk. Det är en tid för förändringar och inget kommer att förbli vid det gamla. Ingen kan längre undgå motsättningarnas styrka och insikten att en urladdning är på väg.
Upprorsförsöken, attentaten mot Shahens kungliga armé och hans närstående män, blir fler och alltmer effektiva. Året är 1979. Oktober blir en månad präglad av protester, våld och revolt. Socialisterna kräver demokrati och rättvisa. Muslimska grupper kräver att islams regler och lagar ska införas i landet och bli allmän gällande lag.
Snart råder det ingen tvekan om att Shahens tid är förbi. I början av året tvingas han fly landet. Hans exil inleds.
Det unga paret Parvin Mousavi och Nazer Zarei har på kort tid svetsats samman i religionens och den pågående revolutionens namn. Saken de slåss för är i deras ögon helig. Allah välsignar och styr deras handlingar. De har nyligen gift sig. Parvins familj är ovetande om äktenskapet fram till en dag då dottern, som i hast lämnat hemmet några månader tidigare, ringer och berättar att hon mår bra. Det unga paret mer eller mindre lever för revolutionens heliga sak.
Reza Akbarian har med en fängslande direkthet lyckats skildra två kritiska och ödesdigra skeenden i Irans historia i sin roman ”För Guds skull”, med en avslutande och mer tillbakablickande epilog. Han skriver i en bred episk tradition, men med ett välutvecklat sinne för situationernas inre komplexitet.
I den första delen av romanen bygger han upp ett klaustrofobiskt moraliskt dilemma. Vem ska axla bödelns mantel? Vem ska hålla i revolvern? Är den åtalade med all säkerhet skyldig? I fallet med Major Azaran råder ingen tvekan. Han förnekar inte sin inställning eller sitt avståndstagande till vad de muslimska grupperna gör i religionens namn. Han bär sitt öde med intakt självrespekt. Men hur är det med hans medfånge Ahmed Rezai – är även han skyldig eller är han enbart den unge bondpojke han verkar vara? Förhören blir utan svar. Och vissa av scenerna, de tillspetsade diskussioner och de moraliska dilemman situationen skapar bär på en så förtätad laddning att tankarna går till Jean-Paul Sartres tidiga böcker och pjäser.
Under fem år utbildar sig Parvin till jurist i den heliga staden Qom. Men nu, efter kriget, ägnar hon sig uteslutande åt att vårda sin svårt skadade man som blivit till en levande legend, hyllad och uppburen. Hans åkommor är inte bara fysiska. Nasers inre är i trasor, kriget lever på hans näthinnor och i blixtliknande återblickar.
Han tvingas leva i ett ingenmansland mellan mardrömmar och minnesförlust.
Högst oväntat får Parvin ett erbjudande att hon ska bli en av tre domare i de ”rättegångar” som ska hållas med de många fängslade i Gohar. Ännu ett blodbad väntar. Vari består hennes roll? Hur ska hon hantera detta uppdrag? Hennes tro och lydnad inför Allah, hennes längtan efter martyrskapet, är Parvins starkaste drivkrafter.
I en mycket stark scen, full av känslor och innebörder, låter hon en högst motvillig vakt se till att hon piskas på samma sätt som de kvinnliga fångarna. Hon vill veta vad de genomlider. Hon vill tränga in i deras medvetande och kanske hitta en väg till förståelse för deras handlingar. Ty Parvin kan inte förstå den som vill leva ett liv Allah förutan. Att leva utanför gudomen är för henne en tanke som inte ens går att tänka.
Reza Akbarian är en genuint talangfull berättare och ”För Guds skull” är en omskakande och inträngande skildring av många tillspetsade situationer och händelser, återgivna med ett starkt realistiskt språk. Hans debutroman bärs inte minst fram av intensitet och närvarokänsla. De flydda tidernas ondska och obarmhärtighet går inte att fly ifrån. Den drabbade bär sina öppna sår som en ständigt närvarande påminnelse.
Gå till toppen