Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Här kommer natten

Josefine Klougart

Om mörker. Övers Johanne Lykke Holm. Albert Bonniers Förlag.Första meningen: Allt det ögon ser, det blicken faller på.
”Det går inte att beskriva ljus”, konstaterar Josefine Klougart. Kanske är det därför hon istället koncentrerar sig på mörker och har valt att ägna en hel bok åt att fundera på vad ljusets frånvaro betyder för oss.
Danska Klougart har gjort sig känd för att skriva Skandinaviens vackraste prosa just nu. Innan hon ens fyllt trettio har hon två gånger nominerats till Nordiska Rådets litteraturpris, för debuten ”Stigninger og fald” från 2010 och ”En av oss sover” som häromåret gavs ut på svenska. Om det i den senares prosalyriska meditation över spruckna förhållanden var svårt att urskilja händelseförloppet har hon i nya boken ”Om mörker” tagit ytterligare ett steg bort från det konventionella berättandet.
Roman, står det angivet på omslaget. Men en och annan prosapurist kan nog känna sig lurad. Det här är ju poesi, i alla fall en stor del av boken, och mitt i allt har det sprängts in ett drama med åtta scener, prolog och epilog. ”Sapfofragment” är titeln på en avdelning där författaren splittrar raderna och låter de fåtaliga orden spridas ut på sidan: ”varenda dag”, lyder inledningsdikten i dess helhet.
De olika delarna åtskiljs av fotografier: vita sidor med svaga grå schatteringar som möjligen kan föreställa ett skrynkligt lakan, en veckad gardin, ett hopknycklat papper – helt i linje med författarens förkärlek för det vaga och det oklara.
Klougart är ute efter att vidga romanbegreppet och bryta upp hämmande genregränser – hon har själv sagt att hon gärna vill se sin bok som en musikalisk komposition. Här finns ingen berättelse som löper från A till Ö, snarare hålls boken samman av stämningar, tillstånd, intryck, bilder och tankar som släpps fram i en rapsodisk ström. Redan på första sidan slår hon fast: ”Rummet är inte sprängt, kronologin är inte sprängd – inget har någonsin varit samlat på det sättet.”
Nog är det väl möjligt att läsa texten som ett slags kärleksroman, en berättelse som kretsar kring bristande kommunikation och avståndet som alltid finns mellan två människor, hur nära de än befinner sig varandra. Men det är sannerligen inte på handlingsplanet eller i den psykologiska gestaltningen som Klougarts litteratur är intressant. Dessutom har hon en svalhet och slutenhet i sitt berättande som gör att åtminstone jag har svårt att fästa mig vid vad som egentligen sker.
Mycket tydligt placerar hon läsaren i en position som betraktare på håll. I en scen som återkommer i flera variationer går en man och en kvinna på stranden. Författaren beskriver dem filmiskt, distanserat, och låter replikerna nå oss i ofullständiga stycken, som om vi själva smög bakom paret och försökte tjuvlyssna utan att uppfatta mer än en bråkdel.
Det är något franskt över stilen, jag tänker på nya vågen-filmer och inte minst på Marguerite Duras. Eller varför inte Virginia Woolfs ”Vågorna”, som också nämns i boken. Klougart fångar tillvarons böljeslag, en livets rytm där de smärtsamma tankarna på tidens gång och alltings upphörande ständigt sköljer över oss. Sin styrka har hon i skildringen av förnimmelserna, de konkreta sinnes-intrycken såväl som de symboliskt laddade bilderna – här går hennes prosa nära och blir kristalliskt klar. Nog tror jag att författaren rentav skulle kunna lyckas med det omöjliga, att beskriva ljus. Faktiskt lyder sista meningen hoppfullt: ”Och så återigen; morgonljuset.”
Mest svärta och intensitet uppnår romanen i avsnitten där flickkroppar galopperar fram på hästryggar. I en av de grymmaste scenerna trampas en flicka ner av sin häst och får sitt ansikte uppskuret av en spik. Här blir prosan skoningslös, isblankt glänsande, nattmörkt glödande. Jag hade gärna sett betydligt fler av de här inslagen – de ger ett strålande löfte om vad författaren kommer att åstadkomma framöver.
”Om mörker” är lysande i sina enskildheter – men är den egentligen i sin helhet en lyckad roman? Det vet jag faktiskt inte om jag kan hävda. Vad jag utan tvekan kan ge besked om är att här finns ett språk som – i Johanne Lykke Holms fina tolkning – stundtals tar andan ur en: ”Om mörker finns det fortfarande en del att säga. Om åkrarna och åkrarnas mörker, åkrarnas natt. Om hästarna också, nattens hästar; om dem återstår mycket att säga.”
Uppenbarligen finns det mycket som återstår att säga för Josefine Klougart – och det är jag väldigt glad för.
Gå till toppen