Lars Johanssons blogg

Är du chefredaktör refereras du mer till din titel än till din person. När jag slutar ska jag försöka bli en människa igen.

Det är med blandade känslor som jag slutar som chefredaktör på Helsingborgs Dagblad. Tidningar och journalistik har varit mitt liv ända sedan jag föddes. Min pappa var typograf. På helgerna extraknäckte han som sportjournalist. Ett av mina få barndomsminnen av honom, eftersom han aldrig var hemma, var när jag fick följa med honom på fotboll och sitta på pressläktaren. Jag kan ha varit sex, sju år.
Själv började jag dela ut tidningar på eftermiddagarna när jag fyllt 13. Jag skrev mitt första referat, en juniormatch i ishockey, när jag var 14 och hade en uppmärksammad insändare om skolgymnastik när jag var 15. Samma år började jag helgjobba som mopedbud på Östgöta Correspondenten. Jag hämtade filmrullar som kom med buss och tåg från alla lokalredaktioner i Östergötland. Men det viktigaste av allt var att hänga upp sportresultat och rätt tipsrad i Östgöta Correspondentens skyltfönster. Som ni märker var det här långt före text-tv och Internet. Jag fortsatte som tidningsbud under sommarlovsnätterna när jag var 16. På den tiden var nattarbete för barn tillåtet.
Nu har jag jobbat som journalist i 40 år. Det har blivit 50-60 timmar i veckan under alla år. Ibland mer. Därför ska det naturligtvis bli skönt att sluta. Att slippa vara tillgänglig dygnet runt, att slippa kolla mejlen det sista jag gör innan jag somnar och det första jag gör när jag vaknar. Och att sluta vara mentalt frånvarande på middagar och tillsammans med barnbarnen.
Det är ett utsatt jobb, som granskas och kommenteras av tusentals människor. Jag har bara varit chefredaktör och ansvarig utgivare i tio är, men jag är ändå den chefredaktör som suttit två eller trea längst i Sverige. Flera av mina yngre kolleger har drabbats av stroke det senaste året. En varningssignal för oss andra.
Men det är förstås också väldigt vemodigt att sluta. Att vara journalist är mer än livsstil än ett jobb. Är du på ett föräldramöte i skolan funderar du på om det finns något skrivbart. Ser du något uppseendeväckande på stan ringer du direkt till redaktionen, och så vidare. I 40 år har journalisten varit min identitet.
Är du dessutom chefredaktör refereras du mer till din titel än till din person. När jag slutar ska jag försöka bli en människa igen.
Jag vet inte hur jag kommer att reagera när jag går från offentlighet till tystnad. Jag är tillräckligt fåfäng för att ha trivts med offentligheten. I alla fall de positiva sidorna av den. Troligen riskerar jag att drabbas av samma identitetskris som många andra pensionärer. Känslan av att ha varit behövd byts till – ingenting. Jag ska fortsätta skriva krönikor ett tag till och återkommer därför med ett tack till er alla trogna läsare.
TV-TIPS
Halkans gitarrer
Jag brukar titta på ”Halv åtta hos mig” där amatörkockar lagar mat. Blev fascinerad av ”Halkan” som var med den här veckan. Han har försett Schaffer, Wadenius och Ronander med gitarrer. Läs mer på http://www.halkans.com/images8/halkan.pdf
Gå till toppen