Lars Johanssons blogg

Jag har en svaghet att jag är nära till gråt när jag blir riktigt arg. Det händer gudskelov inte så ofta.

Det har varit mycket prat om Åsa Romsons tårar den här veckan. Är det rimligt att en vice statsminister står på en presskonferens med gråten i halsen och försvarar ett regeringsbeslut?
Sociala medier har översvämmats av åsikter i frågan. Om det är en tabbe att gråta anser jag att hon gjort större misstag än så. Hon har fått välförtjänt kritik för sitt eget miljömedvetande med förbjuden bottenfärg till båten och för sina okänsliga uttalanden i olika frågor. Men även om kritiken är rättvis tar den naturligtvis på en människa.
När jag såg Åsa Romson på podiet tillsammans med Stefan Löfven tyckte jag faktiskt synd om henne. Jag tror inte att hon enbart grät för att hon tvingades acceptera hårdare regler för flyktingmottagandet, stick i stäv med Miljöpartiets politik. Jag tror att rösten även stockade sig på grund av motsättningarna i det egna partiet. Jag kan tänka mig att debattnivån var ganska hög innan Miljöpartiet i oenighet valde att sitta kvar i regeringsställning. Kanske grät hon också av utmattning, att ständigt vara ifrågasatt och tvingas stå i rampljuset.
Det är tufft och otacksamt att vara politiker. Alla ska inte dras över en kam. Det finns de som jobbar hårt efter sin övertygelse och de som sitter av tiden som röstboskap. Den förstnämnda kategorin förtjänar vår beundran. Ofta motsvarar arvodena inte alls den tid som de lägger ner på uppdraget.
Jag vill inte ha politiker som ständigt har på sig teflonkläder så att allt rinner av dem. Jag vill i alla fall ana en människa bakom fasaden. Men eftersom politiker är i förtroendebranschen är gränsen hårfin mellan när det blir en tillgång eller en belastning att gråta. Är en så känslig människa någonting att hålla i handen när vi får en verklig kris? Jag kan inte bestämma mig.
Själv är jag lättrörd av sorgliga filmer. Jag har till och med gråtit till ”Emil i Lönneberga”, när Emil i snöstorm ser till att Alfred med blodförgiftning kommer till läkaren i Mariannelund.
Jag grät till och från en vecka efter att vår förra hund avlivades. Dessförinnan var det nog mer än 30 år sedan tårarna kom utan att jag kunde kontrollera det. Orsaken var att en av mina vänner omkommit i en älgolycka.
Sorg är ett legitimt tillfälle att gråta. Men jag har en svaghet att jag är nära till gråt när jag blir riktigt arg. Det händer gudskelov inte så ofta. Men jag skäms verkligen om den som jag är arg på märker att jag har gråten i halsen.
Kanske är Åsa Romson lik mig. Det kan ha varit ilska som utlöste hennes gråt. Då har jag förståelse för den.
Lästips
Elak förstasida
Veckans nummer av nyhetsmagasinet Fokus illustreras på förstasidan av en skiss av en miljöpartisthjärna där ”Regeringsmaktsloben” är långt mycket större än ”Lilla klimatmöteshjärnan”, ”Dubbdäcksstammen” och ”Förlängda förbifartsmärgen”. Tecknaren har också gjort ”Plats för ryggrad”. Satir som är både elak och kul.
Gå till toppen