Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Inpå livet

"Jag vill att det aldrig ska glömmas bort"

Det är mer än tjugo år sedan Jimmy Jagardin dog i aids, 34 år gammal. Men när systern Agneta Jagardin Jonsson och hennes döttrar berättar kan de inte hålla tårarna tillbaka. Minnena är starka och svåra.

– Det är svårt att förstå att han var yngre än vad vi är nu när han dog, säger Angelica Astemo, 41 år.
Tillsammans med sin 37-åriga lillasyster Rebecca Byberg och mamma Agneta Jagardin Jonsson sitter hon i villaköket i Malmö och blickar tillbaka på hur det var när de förlorade en älskad bror och morbror.
Agneta Jagardin Jonsson (i mitten) från Hässleholm miste sin lillebror Jimmy Jagardin i aids för 21 år sedan. Hon och döttrarna Angelica Astemo och Rebecca Byberg, som bor i Malmö, vill bidra till att bryta tystnaden kring sjukdomen.Bild: Julia Lindemalm
Året var 1994. Jimmy Jagardin hade fått diagnosen hiv tio år tidigare. I två år hade han varit svårt sjuk i aids. Det fanns ännu ingen bot. Bromsmedicinerna kom först två år efter hans död.
– Det är märkligt att det fortfarande kan göra så ont, men det är en livslång sorg, säger Agneta Jagardin Jonsson, 63 år.
Familjen vill bidra till öppenhet kring hiv och aids. Genom att dela sina erfarenheter hoppas de minska fördomar och stigmatisering.
– Engagemanget tar aldrig slut, säger Rebecca Byberg. Även om mycket blivit bättre är det fortfarande inte helt accepterat att vara homosexuell. Det finns alltid någon som har konstiga synpunkter. Och många vet ingenting om hiv, de tänker "det drabbar inte mig".
Han tog det jättehårt. Hans första tanke var: Nu ska jag dö. Han blev väldigt deprimerad och gick till en psykiater.
När Jimmy Jagardin fick veta att han var smittad berättade han endast för sin allra närmaste familj i Tyringe. Storasyster Agneta Jagardin Jonsson var med när han testade sig. De stod varandra mycket nära. Hon var också den Jimmy först av alla anförtrott att han var homosexuell i övre tonåren.
– Han jobbade som sjuksköterska och hade läst massor om hiv och aids, säger Agneta Jagardin Jonsson. Han tyckte det var lika bra att testa sig, men trodde inte att han var smittad. Han hade inga symtom alls, det fick han först två år innan han dog.
Beskedet att han testat positivt kom därför som en chock.
– Han tog det jättehårt. Hans första tanke var: Nu ska jag dö. Han blev väldigt deprimerad och gick till en psykiater. Sedan gick det upp och ner.
Jimmy Jagardin utanför storasyster Agneta Jagardin Jonssons radhus i Tyringe i slutet av 1980-talet. Han bodde då i Malmö, men hälsade ofta på hennes familj. Då hade han levt med vetskapen om att han var hivsmittad i några år. Han insjuknade i aids 1992 och dog två år senare.Bild: Privat
Skammen kring både homosexualiteten och sjukdomen var stor. I samhället rådde rena paniken kring det som kom att kallas "bögpesten". Alla familjemedlemmar fick lova att hålla tyst. Agneta Jagardin Jonsson bar på hemligheten under många år.
Hennes döttrar fick veta först i början av 1990-talet.
– Ni blev helt förtvivlade och frågade: "Kommer Jimmy att dö nu?" Jag svarade att jag inte visste, att man kanske skulle komma på något som hjälpte. Ni grät jättemycket. Han stod er så nära. Eftersom han inte hade någon egen familj var ni ju hans flickor också. Vi firade inte en enda jul eller annan högtid utan honom.
Ett par år efter hivbeskedet flyttade Jimmy Jagardin till Malmö. Där gick han regelbundet på träffar hos den då nystartade organisationen Noaks ark där han träffade andra i samma situation och kunde få stöd.
Det var en sjukdom som lamslog Sverige. På Noaks ark var det begravning varje vecka. Det stod alltid ett ljus tänt för någon som dött.
Här erbjöds även systern och föräldrarna samtal och möjlighet att delta i anhöriggrupper. Agneta Jagardin Jonsson åkte regelbundet ner tillsammans med pappan. Mamman orkade inte. Så småningom följde även Angelica och Rebecca med.
– Inte ens där ville alla öppet tala om att de var smittade, så skambelagt var det, minns Agneta. Det var en sjukdom som lamslog Sverige. På Noaks ark var det begravning varje vecka. Det stod alltid ett ljus tänt för någon som dött.
Efter att brodern insjuknat var Agneta Jagardin Jonsson allt oftare hos honom. Under perioder bodde han också hos henne i Hässleholm, dit hon då flyttat. Han magrade, blev personlighetsförändrad och allt mer förvirrad. Till slut kunde han vare sig gå eller äta själv, utan fick hjälp av hemtjänsten eller låg på sjukhus.
– Infektionskliniken var en katastrof, säger hon. Även där var de rädda att bli smittade. Han blev inte vänd i sängen, de borstade inte hans tänder och ställde bara in matbrickan trots att han behövde matas. Men jag orkade aldrig anmäla det då.
"Det är märkligt att det fortfarande kan göra så ont, men det är en livslång sorg", säger Agneta Jagardin Jonsson, 63 år.Bild: Julia Lindemalm
Själv kände hon aldrig någon rädsla. Hon kände sig trygg med den information hon fått kring sjukdomen.
– Jag skulle aldrig i livet valt bort att hjälpa honom, det var ju som om ett av mina egna barn var sjukt. Han var min lillebror och min bästa vän.
Men broderns sjukdom tärde även på Agneta Jagardin Jonsson. Till slut var hon så uttröttad och mådde så dåligt psykiskt att hon blev sjukskriven och fick antidepressiva läkemedel.
Folk såg på mig att något var fel och frågade hur jag mådde, men jag fick ju inte säga något. Jag kunde inte svika ett förtroende.
– De sista två åren var en fruktansvärd tid, säger hon. Jag ville vara stark för Jimmys skull, men det var oerhört jobbigt. Folk såg på mig att något var fel och frågade hur jag mådde, men jag fick ju inte säga något. Jag kunde inte svika ett förtroende.
Jimmy Jagardin dog hemma i sin lägenhet. Den sista tiden turades Agneta, hennes pappa och broderns vänner om att vaka hos honom på nätterna. Många var samlade då han somnade in, vilket var en tröst för de anhöriga.
Begravningen och minnesstunden, som ordnades helt enligt Jimmys egna önskemål, minns de som fin.
– Det kom hundra personer och alla hade ljusa kläder, säger Rebecca Byberg. Det serverades ägg- och sillmackor och vit choklad. Och på alla bord stod skålar med vita Blend.
Men efteråt höll Agneta Jagardin Jonsson på att fastna i sorgen. Det tog två år innan hon kunde börja fungera och jobba igen som vanligt.
Stödet från Noaks ark och Jimmys vänner var ovärderligt, betonar hon. Tillsammans med döttrarna gick hon organisationens basutbildning för att bli volontärer.
– Det blev ett sätt att bearbeta det som hänt och samtidigt göra en insats, säger Angelica Astemo. Sedan kom bromsmedicinerna och allt förändrades. Men den som lever med hiv måste fortfarande vara stark för att berätta.
När min nioårige son nyligen undrade varför min morbror dog så sade jag precis som det var.
Varje år är de med och uppmärksammar Världsaidsdagen den 1 december.
– Jag vill att det aldrig ska glömmas bort, säger Agneta Jagardin Jonsson, som satt klistrad vid teven när Jonas Gardells serie "Torka aldrig tårar utan handskar" visades för tre år sedan.
– Jag grät otroligt mycket, det var precis så det var. Jag kände igen allt.
Angelica Astemo och Rebecca Byberg har beslutat att berätta för sina barn om hiv och aids. Det är slut med hemligheter, säger Angelica bestämt:
– När min nioårige son nyligen undrade varför min morbror dog så sade jag precis som det var.

Världsaidsdagen

Den 1 december infaller Världsaidsdagen. Då samlas människor över stora delar av världen till minne av alla som avlidit i aids och för att uttrycka sitt stöd för alla de miljoner människor som lever med hiv i dag.
Hiv är en förkortning för humant immunbristvirus. Det orsakar en kronisk men numera behandlingsbar infektion. Med rätt medicinering förhindras smittspridning och den drabbade kan leva lika länge som andra.
Under 2015 sprider Folkhälsomyndigheten kunskap om framstegen i en informationskampanj. En felaktig eller föråldrad bild av sjukdomen bidrar till diskriminering och stigmatisering, menar myndigheten.
En obehandlad hivinfektion är däremot livshotande. Aids (förvärvat immunbristsyndrom) är samlingsnamnet för det tillstånd som uppstår när infektionen allvarligt har försvagat immunförsvaret och en rad olika livshotande sjukdomar har tillstött.
Hiv och aids har hittills skördat 34 miljoner liv världen över. Förra året dog 1,2 miljoner människor i sjukdomen. Vid förra årets slut levde 37 miljoner människor med hiv, varav de allra flesta i afrikanska länder söder om Sahara. Knappt 15 miljoner medicinerades förra året mot sjukdomen.
I Sverige hade omkring 11 250 fall av hivinfektion rapporterats till och med december 2014. Av dessa hade runt 2 600 personer fått en aidsdiagnos och 2 400 avlidit. I dag lever omkring 7 000 personer med en känd hivdiagnos i landet. Förra året rapporterades cirka 470 nya fall.
Imorgon uppmärksammas världsaidsdagen av Noaks ark Syd, Positiva gruppen Syd och Svenska kyrkan i Malmö. Det är öppet hus på Barkgatan 11 kl 12-18, ljuständning på Triangeltorget kl 16-18, fackeltåg från Möllevångstorget till S:t Petri kyrka kl 17.30 samt gudstjänst och utställning i S:t Petri kyrka kl 18.30-19.30.
KÄLLA: Världshälsoorganisationen, WHO, Folkhälsomyndigheten och Noaks ark syd.
Gå till toppen