Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

En skrivbordsskatt

Tomas Tranströmer

I arbetets utkanterAlbert Bonniers Förlag
”Det hjälper inte hur mycket man låser skrivbordslådorna, poesin läcker ut genom alla springor.”
Så skriver Tomas Tranströmer i ett brevutkast till Lars och Madeleine Gustafsson 1963. Ett ohejdbart läckage är väl egentligen inte en bild man förknippar med Tranströmers författarskap. Han är ju känd för motsatsen, för behärskning, koncentration och pregnans, för att väga varje ord på den mest finkalibrerade våg och slipa sina metaforer till blänkande perfektion. Produktionen var också sparsam: de samlade dikterna från ett halvt sekels skrivande ryms i en högst behändig utgåva på knappt 500 sidor.
Nu har i alla fall skrivbordslådornas innehåll definitivt sipprat ut, eller snarare skafferiets, för det var där författaren förvarade sitt hemma-arkiv med anteckningsböcker, manuskript, brev, foton och tidnings-artiklar.
I klippboken ”I arbetets utkanter” har papperna samlats till ett slags biografi i collageform, sammanställd av Magnus Halldin tillsammans med hustrun Monica Tranströmer och formgivaren Nina Ulmaja. Tomas Tranströmer övervakade själv bokens framväxt innan han gick bort i mars i år.
Här får vi bevittna hur poesin flödade in i vardagen och vardagen flödade in i poesin. ”Fritidens måne kretsar kring planeten Arbete”, heter det i den dikt ur ”Klanger och spår” som boken lånat sin dubbeltydiga titel från.
För poeten som aldrig sade upp sig från sitt jobb som psykolog (att han gick ned till en halvtidstjänst renderade en notis i Dagens Nyheter), var skrivandet just något som fick bedrivas i arbetets utkanter och det framgår att han med viss frustration kunde längta efter de semesterveckor då det gällde att åstadkomma ”något vettigt”.
”Fan, man skulle kunna lyfta direkt SOM EN HELIKOPTER i stället, rätt upp ur omständigheterna”, klagar han när han upplever att skrivandet har för lång startbana. Det var av trygghetsbehov och ansvarskänsla han valde att bli en ”poet som alltid blir avbruten”, men det blir samtidigt tydligt hur mycket brödfödeyrket betydde för dikten, hur skrivandet är ”ett uttryck för en samlad erfarenhet”.
Genom att dokumenten många gånger är återgivna i faksimil, med handskrivna noteringar på gulnade papper och skrivmaskinssidor fulla av rättelser, kludd och överstrykningar, ges en känsla av att komma nära skrivprocessen. Inte minst i fallet med dikten ”Romanska bågar”. I ett brev berättar Tranströmer om ett besök i Venedigs turistmyllrande San Marco-katedral, där han blir så drabbad av arkitekturen att han tårögd måste ledas ut.
I fyra utkast följer vi sedan hur han med ordbyten, strykningar och reduceringar kokar ned upplevelsen till den berömda dikt som hyllar människans oändliga inre valv. Det fungerar som rena illustrationen till Nobelprismotiveringen från 2011 om att Tranströmer ”i förtätade, genomlysta bilder ger oss ny tillgång till det verkliga”.
”I arbetets utkanter” ger oss också ny tillgång till Tomas Tranströmer. Här speglas sidor av författaren som sällan synts. Ilskna utbrott mot lyrisk prosa och Expressens dåliga kultursmak, funderingar kring kristen tro och parapsykologiska fenomen, bekännelser om viljan att vara en lustigkurre och bristande fokusförmåga, rapporter från sjösjuka resor och misslyckade författaraftnar, en parodi på den egna dikten.
Vi får också en inblick i hans drömliv. I ett brev till Göran Palm återger han en dröm om hur kollegan deltar i ett hemligt militärt experiment för att vinna löpartävlingar och ställa upp i Tokyoolympiaden 1964. Själv är han inte huvudpersonen i sina drömmar, berättar han, utan figurerar ofta som en statist, en åskådare i utkanten: det måste bero på hans ”utomordentliga personliga blygsamhet”.
Det är långtifrån någon skämd skåpmat som förvarats i Tranströmers litterära skafferi. Visst är det svårt att låta bli att tänka på den där sortens påkostade presentböcker proppade med extramaterial som riktar sig till medelålders rockstjärnefans med barnets samlarsinne kvar.
Ändå blir det här något annat. I den brokiga blandningen kan man å ena sidan le åt tramsiga ungdomsfoton och försöka tyda diktarens handstil, å den andra djupdyka i vindlande poesi-samtal med kollegor och detaljerade översättningsdiskussioner med Robert Bly. Det finns ett överflöd av guldkorn att vaska fram, som tack-talet där Tranströmer slår fast: ”Man måste misstro poesin. Man måste hänföras av poesin.”
För den som vill ta sig längre in i Tranströmers dikter är den här boken som att serveras en hel nyckelknippa.
Gå till toppen