Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

"Det handlar ju om mig!"

Med en treårig tjej hemma blir det mycket "Frost". Ja ni vet, Disneys största succé genom tiderna med två systrar i huvudrollerna, som i skrivande stund dragit in 8,9 miljarder kronor.
Det är en kul film med psykologiskt djup, och jag bölar varje gång isdrottningen Elsa slår sig fri och lös. Det handlar ju om mig! Om min boxningskarriär! Min dotter fäller dock inga tårar, hon rusar runt i vardagsrummet med utsträckta armar och magiska händer. I en recension (1 februari 2014) här på sidan uttryckte Mattias Dahlström sin uppskattning över att manusförfattaren Jennifer Lee ”inte tvekar att vara både allvarlig och normbrytande, i en kontext som sällan är det”.
Frosts segertåg väcker en av mina gamla käpphästar till liv, nämligen att marknaden så ofta och så länge underskattat attraktionskraften hos kvinnliga hjältar. När jag bodde i New York gick det inflation i manliga superhjältar på vita duken och när ”Sex and the citys” kvinnor plötsligt marscherade in i biosalongerna blev filmvärlden förvånad över den enorma publiktillströmningen. Men är det verkligen en ekvation som är svår att begripa? Kvinnor, hälften av jordens befolkning, gillar att gå på bio och ser gärna sitt eget kön i huvudrollen ibland.
Och varje gång jag ser någon av de där supersuggestiva reklamfilmerna för Nike med världens största fotbollsstjärnor – typ Zlatan, Messi, Ronaldo och Pirlo – undrar jag varför ingen gör något snyggt och storslaget med till exempel Marta, Wambach, Schelin, Sinclair och Boquete.
Jag tänker på de där filmerna och reklam som inte finns när jag läser sportjournalisten Anja Gatus ungdomsbok ”Rött kort, Therese!”, inspirerad av Therese Sjögrans barndom. I samband med boksläppet förra veckan kunde man lyssna på ett samtal med de båda på Helsingborgs Idrottsmuseum. Förlaget Olika har även gett ut böcker som hämtat näring ur fotbollsstjärnorna Charlotte Rohlins och Kosovare Asllanis framgångar på planen. ”Idén kom från en frånvaro”, sade förläggaren Karin Salmson till SVT:s Kulturnyheterna när ”Passa bollen, ropar Kosse” kom ut i somras, även den författad av Anja Gatu.
Fotboll är den största flickidrotten, unga tjejer utgör nästan en tredjedel av Sveriges fotbollsutövare, men det avspeglas knappast i utbudet av barn- och ungdomsböcker. Sedan år 2000 har det kommit ungefär 200 fotbollsböcker för barn mellan sex och tolv år. Bara ett tjugotal handlar om tjejer som spelar fotboll.
”Rött kort, Therese!” fångar den starka lusten till träningen: den sköna känslan i att dribbla bollen och att nöta skott mot planket på gården. Men det handlar också om nerver som knyter sig i magen och en misslyckad glidtackling som resulterar i ett rött kort. Och nog är det en extra krydda att boken har en verklig förebild. I en intervju säger Therese Sjögran, Sveriges mesta landslagsspelare, att ”storyn med rött kort kommer från när jag spelade i Veberöd. Vi hade tränat på att glidtackla, jag skulle göra det i en match och missade helt. Men det är enda gången jag har fått rött kort.”
Även Therese mamma får rött kort i boken. Hon gestikulerar och skriker på domaren, blir utvisad och försvinner ut genom grindarna. ”Skitpinigt”, tycker Therese. Huruvida det har hänt i Sjögrans barndom vet jag inte. Men jag gissar att det är första gången i litteraturhistorien som en mamma tilldelas rött kort av domaren.
Gå till toppen