Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Evig sillgratäng, evigt soffläge

”Akta dig för Helsingborg. Det är en stad för buttra människor. Först när man tar sig över Sundet kommer man till civiliserade trakter.”
Skrev han.
Det kan vara svårt att vara nyanländ i en småstad, även om man bara kommer från en annan svensk småstad. Men Birger Sjöberg stannade i Helsingborg. Och sedan länge, just denna dag är det 130 år sedan han föddes i Vänersborg, hänger Birger Sjöberg inom guldram i Helsingborgs kulturhistoria. Han hedrade dessutom denna stad genom att dö svårt butter. Det var i april 1929, på stadshotellet i Växjö, som Sjöberg fick ge sig för en lunginflammation, alltför feberyr för att uppfatta att Samfundet De Nio med sitt pris precis hade gett honom den konstnärliga credd han drömt om i hela sitt liv.
I dag blir det kransnedläggning vid graven på Donationskyrkogården, därefter jubileumsprogram på Dunkers. Med på scenen finns serietecknaren Malin Biller, uppväxti Helsingborg, nu aktuell med den första delen i sin serieversion av ”Kvartetten som sprängdes” (Kolik förlag). Billers bok är en fin hommage till Sjöbergs studie av småstadens borgerliga ungkarlar. Biller tecknar i starka kontraster och pendlar mellan större, noga genomarbetade, episka rutor och mer yxiga tempofyllda partier. Serieformatet hade mått bra av några färre sidospår, men Biller lyckas väl med att få den oskuldsfulle Cellos uppnäsa att utstråla både lyrikerdrömmar och ”grämelse över ett förfelat liv”.
I de tre verk Birger Sjöberg fick ur sig i villan Daghill i Ramlösa var han en stilistisk kameleont som gick från Taube (”Fridas bok”) till Piraten (”Kvartetten...”) och vidare till en Ekelöf-gestalt (”Kriser och kransar”).
Och som med andra berättelser som överlever allt finns det i ”Kvartetten...”, hur dammig den farsartade intrigen än kan te sig, fenomen som verkar tidlösa: girigheten bland aktiespekulanter, småstadens klaustrofobi, den existentiella förvirringen. Här syns till och med vår tids voyeurer. Herrarna Backlund och Stoltz söker upp eldsvådor och gatugräl inte för att hjälpa utan för att agera ”rådgivande element”, varigenom de får ”en illusion av ett liv i arbete, tillräckligt stark att inge dem självrespekt”. Backlund och Stoltz hade älskat Flashback.
Men hos Malin Biller, som hos Sjöberg, är det den livsnjutande sillgratäng-ambassadören Karl Ludvig som plockar hem skratten. I en ljuvlig ruta låter Malin Biller oss se Karl Ludvig ligga lycklig hemma i soffan, med Sjöbergs text: ”Soffan hade han själv legat in, liksom en fiol spelas in eller en pipa rökes in. Dess kuddar slöto sig mjukt runt kroppen och man tyckte sig sjunka in till världsalltets botten, varefter man kände sig lyftas av vänliga andehänder.”
Soffan som ett zenbuddhistiskt tempel. Vi är Birger Sjöberg evigt tacksamma för den tanken.
Gå till toppen