Handelsmannen Oluf Brock levde i Landskrona på 1700-talet och ska enligt historieskrivningen ha varit en usel typ – girig och elak, drog sig inte för att utnyttja stadens sämre bemedlade och lura fattiga genom att blanda sand i mjölet.
Det är logiskt att Öresundsteatern i sin version av Dickens ”En julsaga” låter Oluf Brock bli stadens egen Ebenezer Scrooge.
”Oluf Brock – en landskronitisk julsaga” spelades första gången i fjol, då i kokhuset på Landskrona citadell. Den lilla lokalen blev snabbt fullbokad och extra föreställningar fick sättas in.
I år har ensemblen valt att spela i betydligt större Landskrona teater, men bara två föreställningar. Under torsdagens premiär var det drygt halvfullt.
Öresundsteatern har genom åren varvat sina värdegrundsbaserade barn- och ungdomsföreställningar med pjäser som skildrar mer eller mindre sanna skeenden ur Landskronas historia. De senare uppsättningarna ofta i samarbete med Brukarensemblen som består av personer från kommunens dagliga verksamhet.
Så även i ”Oluf Brock – en landskronitisk julsaga”. Brukarensemblenspelarnas olika förmågor har präglat iscensättningen. Den snackiga och färgglada trion Jönsson, Jansson och Jonsson är ett festligt inslag. Annars är handlingen, bortsett från ett par lokala blinkningar, snarlik Dickensförlagan om girigbuken Ebenezer Scrooge som skyr julen.
”Oluf Brock” är betydligt mer sagobetonad än Öresundsteaterns pjäser brukar vara. Men samtidigt inte. Det märks att Anders Kungsman och Per Ullberg, teaterns två fasta skådespelare och konstnärliga ledare, vill något mer. Det finns ett budskap som lyser genom. Eller för all del, sägs rätt ut i repliker som ”Det finns ett botemedel - kärlek”.
Verklighetens Oluf Brock lär ha dött utan större tendenser till bot och bättring. Enligt sägnen ville inte ens helvetet ha honom utan han fortsatte skrämma slag på folk som spöke långt efter sin död. Hans fru däremot var en godhjärtad kvinna som försökte gottgöra makens framfart genom att starta Brockska stiftelsen som genom åren donerat mycket pengar till fattiga och äldre.
I Dickens ”En julsaga” mjuknar huvudpersonen Ebenezer Scrooge mot slutet. Empatin väcks, han känner kärlek. Så även pjäsens Oluf Brock.
Jag vet inte vad som driver Anders Kungsman och Per Ullberg, men det går inte annat än att beundra dem. Envist, har de stretat på genom åren med pjäser som nästan alla haft som gemensam nämnare ambitionen att bidra till att människor ska visa större förståelse och bli snällare mot varandra. Störst av allt är kärleken. Det är en kliché men så här i juletid kan det väl ändå få sägas.
”Oluf Brock – en landskronitisk julsaga” är en enkel uppsättning. Scenografin består av en bildskärm där mestadels brasor och fönster visas, samt några förinspelade scener. Kungsman och Ullberg säger att de med föreställningen vill skapa en återkommande jultradition i Landskrona. Det är en god idé. Traditioner som lyckas med konststycket att vara både lokalpatriotiska och inkluderande är inte vanliga.
Vem dagens Oluf Brock är får framtiden visa. I verkligheten är det sällan så enkelt att ondskan är samlad i en person. Men i tider när det blåser kallt kan det vara skönt att påminnas om att människor trots allt är lika kapabla att älska som att hata.