Häromdagen i Jerusalem tänkte jag åka ner på stan för en liten shoppingtur. Jag skulle köpa ett par tunga saker, så jag ringde min mångårige vän, fixare och taxichaufför Abed för att få hjälp med transporten. När jag satte mig i bilen och förklarade mitt ärende sade han att det finns en likadan butik på närmare håll, i det stora shopping- och industriområdet Talpiot i södra utkanten av stan.

"Jag vill helst inte åka till västra delen i dessa tider", sade han. Jag tittade förvånat på honom och frågade vad han menade. Han som alltid kört mig varthelst jag önskat, och som hittar överallt, både i Israel och på ockuperat område.

"Jag vill inte bli hejdad på gatan och visiterad av polisen. Det händer oss araber hela tiden i västra Jerusalem".

Vi åkte istället till Talpiot och hittade en parkeringsplats bakom en busshållplats. Butiken låg snett över gatan, men Abed valde att gå till en korsning en bit längre bort.

"Det står tre soldater vid hållplatsen, jag vill inte passera framför näsan på dem, man vet aldrig vad som kan hända", sade han bistert.

Plötsligt insåg jag att han var rädd. Abed, som i över tolv år varit min trygghet under alla resor kors och tvärs i landet, som aldrig förlorade sitt lugn och som smidigt hade klarat oss genom vägspärrar och upprörda människomassor, han var nu rädd för att röra sig på gatorna i sin egen hemstad.

Bara någon dag tidigare hade jag mött samma rädsla hos en israelisk väninna. Hon berättade att hon inte varit inne i stan på flera veckor, hon åker bara direkt till och från jobbet.

"Jag vill inte riskera att bli knivhuggen. Du måste vara försiktig, Jerusalem har blivit en farlig stad", sade hon.

Den senaste våldsvågen som pågått sedan början av oktober har hittills krävt 17 israelers och 103 palestiniers liv. Palestinska ungdomar har gått till attack med knivar och andra tillhyggen, och israeliska säkerhetsstyrkor och bosättare har svarat med att skjuta skarpt – Jerusalems polischef har sagt att varje angripare ska dödas.

Denna blodiga höst har öppnat en avgrund av rädsla, misstro och hat mellan Jerusalems judar och araber. Stadens marknader, restauranger och nöjesetablissemang har förlorat merparten av sina kunder och besökare. Flera mindre kaféer och butiker har stängt, särskilt i den gamla staden där det brukar vimla av turister och lokalbefolkning.

Nu är det fler soldater än civila som rör sig i gränderna och håller skarp uppsikt över de strökunder som vågar trotsa ödsligheten i jakt på souvenirer och kitschigt julpynt.

I de stora moderna shoppinggalleriorna syns i dag bara judar och enstaka turister. De arabiska familjerna som brukade handla här vågar inte längre komma, och kaféernas arabiska servitörer är utbytta mot judiska ungdomar. Gränsen mellan östra och västra Jerusalem har blivit lika skarp i verkligheten som på kartan.