Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

"Låt oss ha en sal ihop"

Det här har varit året när den svenska poesikritiken ständigt sneglat mot Danmark, med ett grand av avundsjuka i blicken. Vad har de som inte vi har? Varför klättrar inga diktsamlingar på försäljningslistorna här, varför blir ingen ung svensk poet ett fenomen som folk köar för att få höra läsa upp?
Är det så enkelt som att danskarna skriver fränare och mer utåtriktat, en på samma gång självutlämnande och samhällstillvänd poesi i en mix som bäddar för medialt genomslag? Det är knappast hela förklaringen.
Anna Axfors drog igång en rejäl debatt i somras när hon i en artikel i Aftonbladet pekade på hur få unga poeter som publiceras av de större förlagen, knappt några nittiotalister och inte heller många åttiotalister: ”Det visar på ett totalt ointresse för Sveriges unglitterära samtid och därmed förlagens egen framtid”. En jämförelse mellan svenska och danska förhållanden talar också sitt tydliga språk. Medan danska förlaget Gyldendal har en gedigen tradition att plocka upp unga talanger och bara i år publicerar fem debutanter ges 2015 inte mer än två debutanter ut på de stora svenska förlagen sammantagna.
Varför är det då så viktigt att publiceras på ett stort och ansett förlag, att låta sig ”curlas” som det hetat i debatten, när det finns så gott om alternativ numera? Visst, det är svårt att komma ifrån den prestige och bekräftelse en sådan publicering innebär och ett större förlag har förstås också större resurser. Men framförallt är det en fråga om att nå ut, om ren och skär medielogik.
Mönstret är närmast skrattretande tydligt. Ta till exempel en av årets finaste diktdebuter, Hanna Riisagers ”För Kvalia”, utgiven på Dockhaveri. Här frossar poeten i en flickigt frasande estetik samtidigt som hon borrar i medvetandefilosofiska frågor om den subjektiva upplevelsen. En intensiv sinnlighet manas fram i försöken att beskriva det som inte låter sig beskrivas och med samma sensuella lätthet kan hon ägna en dikt åt rokokomålaren Boucher som åt en rakhyvel. Jag hittar när jag googlar endast en regelrätt recension av boken i en dagstidning, samt en i en nättidskrift.
När jag istället söker på Gabriel Itkes-Sznap, som är den enda poet som debuterar på Bonniers i år, kommer jag snabbt upp i ett tiotal dagstidningsrecensioner. Hans diktsamling ”Tolvfingertal” är en mycket stark debut och väl värd uppmärksamheten – men det vet ju faktiskt inte redaktionen när boken skickas ut till en recensent. Förlaget fungerar som en kvalitetsgarant i en bokflod där det är nödvändigt att sålla.
Hur ser då den unga svenska poesin ut 2015, baserat på årets utgivning? Ja, först och främst är den ju, som Anna Axfors påpekade, inte alls särskilt ung. För att få upp någon slags volym i min överblick får jag räkna med alla poeter födda på sjuttiotalet (litterär ungdom brukar ju i och för sig vara ett töjbart begrepp). Även om det är svårt att peka ut någon bestämd inriktning som dominerar kan vissa mönster urskiljas. Dikten är i hög utsträckning politisk, om än inte alltid på ett uppenbart sätt. Ofta är den samtidigt personlig och snarare lågmäld än högljudd. Som till exempel Pernilla Berglunds ”Fälla” (Teg Publishing), som med ett stillsamt vemod kretsar kring platsens betydelse och hur landskapet och språket definieras oss: ”Här är vi hemma eller är upplevelsen en gräns mot verkligheten”. Ett undantag är Freke Räihäs kampdikt ”Baggböleri” (Smockadoll), som i dokumentär collageform återger en norrländsk arbetskonflikt och är en av årets argaste diktsamlingar.
Inte sällan står familjerelationer i centrum och den nära kretsen blir linsen som samhällsfrågorna bryts genom. Vad som intresserar är förhållandet mellan jaget och viet, gränsen mellan det privata och det offentliga, konstruktionen av det gemensamma. ”Vi reder vårt bo”, förklarar till exempel Linus Gårdfeldt i ”Lys med apan” (Bonniers), ”försöker bygga en plats där något kan växa”. Och Jonas Brun hävdar med besk absurdism i ”Gestaltlagarna” (Pequod Press): ”En familj kan i början ge upphov / till situationer som kan uppfattas som obehagliga // Du vänjer dig snart vid de nya lukterna”. Jag utnämner tillhörighet till årets tema. Något som innesluter och även utestänger.
I Itkes-Sznaps ”Tolvfingertal” står familjens sammanhållning likt en skyddsmur mot en historia av våld och förföljelser. Med ett organiskt och rytmiskt språk, som lika lustfyllt som hotfullt kladdar och skvätter med mat, kroppsvätskor och slaktavfall, gräver han ned sig i judiska ritualer och kollektiva minnen. De ungas vårdslösa kunskapsbrist tycks skapa sprickor inom släkten som riskerar släppa in faran på nytt: ”är det inte dags frågar jag / att köpa nya knivar”, heter det olycksbådande.
Sara Hallström framför en omsorgens försynta lovsång i ”Jag vill att mina barn ska tillhöra” (Norstedts). Det handlar om moderskärlek, sköra kroppar och kvinnligt traderade erfarenheter, och inte minst om det kollektiva rum där omhändertagandet står i centrum. Den stora och den lilla världen sköljer in i varandra: med små, subtila medel låter Hallström daghemmet fungera som en bild för gemenskap i skärande kontrast till omvärldens slutna gränser. ”Låt oss ha en sal ihop”, skriver hon uppmanande. Den efterlängtade tryggheten och tillhörigheten står mot verklighetens sårbarhet och utanförskap och i all sin stillsamhet sjuder texten av frustration över omöjligheten att ge de man älskar ett fullständigt skydd.
Också Jeny Rengman tar grepp om föräldrakärleken i ”Du kommer rädda mig” (Pequod Press), men här gungar perspektivet vilt och mammafamnen framstår som ömsom kvävande öm, ömsom farligt förtvivlad. Är barnen den största lyckan eller ett stort misstag? Existerar de överhuvudtaget eller är allt bara en barnlängtande kvinnas fantasier? I en form lika omväxlande som förhållningssätten vrider och vänder hon på projektet mamma-barn som livets mening och öppnar upp en avgrund av oro.
Den offentliga omsorg som skolan står för skärskådas av Daniel Blixt, som även arbetar som gymnasielärare och är den andra av årets storförlagsdebutanter. I ”Utvecklingssamtal” (Norstedts) ger han en inblick i klassrummet, ”fyllt av gränstvister” – hela världen och dess problem ryms i skolbänkarna. Frustrerat beskriver han skolsystemets handfallenhet inför elevernas svåra erfarenheter och diktjagets egna tillkortakommanden i lärarrollen, samtidigt som ett sårigt far-son-förhållande bearbetas. Språket är rakt, konstlöst och stundtals slagkraftigt, trevande i försöket att hantera de trauman som redan har lagrats i de unga kropparna: ”De har mött för mycket verklighet”.
Jerker Sagfors målar i ”De döda kommer från Karelen” (Norstedts) upp ett samhälle som avhänt sig varje form av ”omvårdnadsansvar”. Det är en diktsamling som sticker ut ur mängden med sin suggestiva allegoriska gestaltning av rädslan för det främmande: här saknas alla självbiografiska referenser och samtidens konflikter antar mytens form. I Federsee, en fattig by i en sydtysk träskmark, klistrar invånarna alla sina fördomar på finländarna samtidigt som de döda bidar sin tid i de omkringliggande kärren. Det handlar om de avhumaniseringsprocesser som stakar ut gränser mellan vi och dom och piskar upp ett hat som kan göra det otänkbara tänkbart. Med ett förtätat, ibland skräckartat bildspråk frammanar han en forntid eller kanske framtid som i dagens Europa tycks bli mer och mer otäckt igenkännlig.
Tidens frågor genomkorsar den svenska samtidspoesin. Det finns ingen anledning att räkna ut den.
Gå till toppen