Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Att prioritera är inte att ställa grupper mot varandra

Att ställa olika gruppers behov mot varandra, är ovärdigt, skrev Pelle Kölhed, vice ordförande för Handikappförbunden. Han är orolig för nedskärning av assistansersättningen som kan förväntas i ett allt kärvare ekonomiskt läge. Men självfallet måste regeringen tillåtas prioritera mellan angelägna samhällsbehov.
Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) ger rätt till särskild hjälp, så kallad assistanshjälp. Lagen, som ersatte Omsorgslagen och vidgade rättigheterna för de funktionshindrade, trädde i kraft 1994.
Vid lagens införande förutsågs de årliga kostnaderna till 1,6 miljarder. Tio år senare hade kostnaderna mer än tredubblats, och idag uppgår de till nästan 30 miljarder per år. Om man beaktar penningvärdesförsämringen, uppgår ökningen av kostnaderna till nästan 14 gånger det år 1994 beräknade beloppet.
Det är ett ostridigt faktum att kostnadsökningen har varit explosiv. Inte att undra på att Pelle Kölhed, vice ordförande i Handikappförbunden, är orolig för nedskärningar. Hans argumentation för oförändrade anslag lämnar dock en hel del i övrigt att önska.
Först blandar Kölhed politiska argument med ekonomiska, och därefter blandar han i äpplen och päron i sina ekonomiska argument. Han skriver i sin artikel att: ”De samhällsinsatser som utjämnar klyftor i människors levnadsvillkor skapar stora samhällsvinster, både ekonomiska och välfärdsmässiga." Här saknas ekonomiska argument och det är ett helt och hållet en politisk deklaration.
Så hans ekonomiska argument: ”När kostnaderna för personlig assistans diskuteras, är det därför viktigt att också utvärdera vinsterna”. Vanligen räknas intäkter minus kostnader som lika med vinst, men Kölhed anger inga intäkter, alltså ingen vinst.
Kölhed blandar därpå åter politik och ekonomi: ”Kostnaden för assistansreformen är en mycket bra investering, som ger god avkastning i förverkligandet av alla människors lika värde, möjlighet till delaktighet och ett gott liv”, och så avslutar han med ett förvirrat ekonomiskt resonemang, ”men kostnaden [för assistansreformen] är också en ekonomisk vinst för samhället. Reformen är med sina cirka 100 000 anställda indirekt en av Sveriges största arbetsgivare.” Kölhed anger inga direkta intäkter och nämner inte att assistansersättningen är ett område där rättsväsendet har funnit att fusk och bedrägeri – i stor såväl som liten skala – har förkommit.
Till sist anför Kölhed att FN:s övervakningskommitté har riktat kritik mot Sverige vad gäller FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Man tar sig för pannan och undrar om Kölhed någon gång varit utomlands och sett hur det ser ut i andra länder.
Sveriges regering och svensk ekonomi står just nu inför ett antal mycket stora problem. Det gäller att först härbärgera och så småningom integrera cirka 200 000 flyktingar, att bygga skolor och bostäder åt de nyanlända, att få arbetsmarknaden i stort att fungera och att någorlunda behålla den nuvarande standarden inom skola, vård och omsorg. Helt naturligt måste regeringen se över var det kan effektiviseras och sparas, och då särskilt inom de områden där kostnaderna har exploderat. Detta är inte att ställa olika grupper mot varandra, det är att prioritera mellan olika otillfredsställda och angelägna samhällsbehov.
Stig Foelhammar
Gå till toppen