Kultur

Förträngd framtid

Sebastian Lönnlöv beskriver en äldrevård som inte är säker och definitivt inte värdig. Elisabeth Hjorth ser ett system som bygger på en lögn om människan.

Sebastian Lönnlöv

Varje dag är en vårdskandal. Albert Bonniers förlag.

Den som arbetat med gamla människor, vars kroppar och kommunikationsförmåga reducerats till en bråkdel av vad de en gång var, vet ofta något om sig själv. Att rutiner kan spåra ur i ens egna händer. Att ens omänsklighet ligger snubblande nära ens medmänsklighet.
Sebastian Lönnlöv skriver i sin nya bok ”Varje dag är en vårdskandal” om sina år som praktikant och timvikarie i äldrevården. Det är en avslöjande bok för att Lönnlöv skoningslöst berättar om sina egna tillkortakommanden, men framför allt för att den visar hur en vårdapparat i upphandlingarnas och skattesänkningarnas Sverige kan se ut.
”Jag vet ärligt talat inte om jag hade varit modig nog att anmäla en arbetskamrat som började slå. Jag larmade aldrig om andra former av övergrepp.” Skildringen av arbetet på demensavdelningen varvas med Lönnlövs egna reflektioner och fakta om den åldrade och sjuka kroppens behov. Ingenting i den här ekvationen går ihop. Tidsbrist och resursbrist dominerar situationen. Det är omöjligt att hinna lyfta rätt, mata rätt, tvätta rätt. Sår som inte sköts ordentligt, ångest som möts av en bortvänd rygg, larm som glöms bort, vilket får dödliga konsekvenser. Arbetskamraterna kontrollerar varandra genom hållhakar och ängslig lojalitet, det är så mycket som skulle behöva anmälas att det blir ingenting alls. Oförmåga, okunskap och otillräcklighet präglar Lönnlövs erfarenhet, vid sidan av de människor som han skriver fram i sin berättelse.
”Varje dag är en vårdskandal” torde bli en av årets viktigaste debattböcker. Den behandlar de osynliggjorda existentiella frågor som har med svaghet och död att göra, och samtidigt de politiska frågor som måste ställas till ett samhälle. Kan vi ha det så här?
Varför behandlas en människa som avfall bara för att hon är död? Att hon vanvårdas medan hon är i livet är förstås värre, men det tycks vara en gradskillnad på en skala av förakt och ignorans. Du lever dina sista år utan att få tänderna borstade, till bårhuset åker du med bajs kvar i rumpan och gapande mun. Systemet bygger på en lögn om människan: den som räknas är den som fungerar, producerar och inte behöver hjälp av någon. Lögnen galopperar genom ett välfärdssystem som under många år utarmats till följd av politiska beslut. Så har skandalen permanentats, våldet mot de vårdbehövande blivit vardag.
Det är plågsamt att läsa Lönnlövs bok, och alldeles skriande blir det när han citerar ur anbud inför upphandling av äldrevård. Där finns löften om kontinuitet för kunden och kompetensutveckling för medarbetarna. Utflykter, afternoon tea, frukostbufféer och grillkvällar målas upp. Vilket hån. Vinstdrivna vårdföretag har i genomsnitt 3 procent lägre personaltäthet än kommunala (siffran var tidigare 10). Att dessa företags oförblommerade lurendrejeri inte granskas är en skandal i sig.
Lönnlöv adresserar intressant nog också den främlingsfientliga retorik som vill ställa gamla och sjuka mot nyanlända och invandrade. Var fjärde person som arbetar i de yrken som boken beskriver är född utanför EU. Det handlar om underbetalda yrken som i högre grad än andra orsakar stress, skador och andra hälsoproblem. Det här är människor som Sverige mer än någonsin behöver. Det är deras arbetsmiljö som är uppseendeväckande, inte att de söker sig hit.
Förutom någon enstaka otymplig formulering är ”Varje dag är en vårdskandal” en stark reportagebok med lika delar uppriktig vrede och initierad kunskap om en framtid som vi helst förtränger.
Gå till toppen