Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Små lögner, stora sanningar

Crister Enander: Rolf Almström är mer än övertygande.

Rolf Almström

Tänk inte på mig. Mormor förlag.

Alltsedan debuten med novellsamlingen ”Sånt man säger” som utkom för tjugofem år sedan har jag med stegrat intresse följt Rolf Almströms författarskap. När jag läste debuten infann sig den först smygande, sedan triumfatoriska upplevelsen som är lika lockande som sällsynt: detta att ha fått förmånen att se en genuin författarbegåvning träda fram.
På samma sätt som i den nya boken ”Tänk inte på mig” fanns redan i debuten en kristalliskt klar och träffsäker ton i varje ord. Inte ett enda falskt anslag, inte ett ord satt på pränt som inte skär djupt ner i det levda livets kött, blottlägger gestalternas nervtrassel och ibland förvridna känsloliv. Dessa ställs sedan i effektiv kontrast till en vardag som förmår väcka liv i en avsevärt större skräck än den vi aningen slarvigt kallar för avvikande. Normaliteten är det verkligt hotfulla. Normaliteten härbärgerar de svåraste av alla utmaningar.
Sedan debuten har jag inte missat någon av Rolf Almströms böcker. Aldrig har jag blivit besviken. Mellanböcker är så vanliga även bland etablerade författare att de framstår som en självklarhet. Men Almström verkar äga en osedvanligt stark självkritik. Hans mellanböcker – ty, jag tror att de finns – får helt sonika ligga kvar på hårddisken till den dag Almström har nått den punkt då han förmår väcka ett litterärt fullödigt liv i dem.
I den nya novellsamlingen ”Tänk inte på mig”, som snarare har formen av en roman i tablåer då det finns samband och dolda förgreningar mellan de sex berättelserna, rör sig Almström återigen i det gränsland som han gjort till sitt. Ovisshet. Otydliga passager. Trevande och tvetydiga känslor. Det som till synes sker döljer andra skeenden. Därigenom tränger sig en känsla av obehaglig osäkerhet på. En gnagande oro eller en föraning om att allt håller på förändras till något värre. Det rör sig hos Almström om såväl sociala som psykologiska gränser och motsättningar. Vardagen är inte hel.
Utan minsta ansats till åthävor förmår Rolf Almström subtilt frammana glidningar mellan vad som till det yttre verkar hända och en skrämmande kedja av mer svårupptäckta händelser. Han ser tydligt mellanrummen, de glipor där ondska och ont försåt sipprar in. I gränslandet – just det land som idag är vårt land och som Rolf Almström förfaret skildrar – där, i gränslandet, är ingenting längre vitt eller svart.
I några intressanta partier ställer han frågor som berör de grundläggande problemen med att återge vad som sker på ett sätt som inte förråder kravet på bevarad autenticitet. Genom att i flera av novellerna blanda fiktion med verkliga händelser ställer Almström dessa frågor på sin spets. Den skrivna lögnen är ofta, paradoxalt nog, mer äkta till sitt innehåll än försök att slaviskt återge en levd verklighet.
Små lögner kan avslöja stora sanningar. Det är inte sällan skrivandets svåraste utmaning. Och där är Rolf Almström mer än övertygande. Han skriver fram en verklighet som vi alla delar och han gestaltar vår samtid på en gång genomskådande och drabbande.
Gå till toppen