Kultur

Landskrona i hat och kärlek

Thomas H Johnsson, foto, Jonas Bergh, text

En sista blues från Landskrona. Eklundhpaglert Förlag.
Alla som vuxit upp i en svensk småstad känner till den där starka, ambivalenta känslan för sitt eget ursprung. Barndomens frihet och trygghet i kontrast till ungdomsårens frustration över att vilja komma vidare. Känslan av att vilja skapa mening och mål med sitt liv i en värld som redan sover, stagnerad i gamla rutmönster.
Dokumentärfotografen Tomas H Johnsson återvänder till sin barndomsstad Landskrona, kanske för att söka en uppgörelse, eller åtminstone för att reda ut och få ordning på känslorna och minnena. Miljöerna finns kvar; campingplatsen, busshållplatsen, de inglasade balkongerna med plastpelargonier, cementfabriken, stranden och havet. Människorna finns också kvar; gamla kompisar, nu medelålders, med längtan i blicken. Fulla eller bakfulla, med kläder från ungdomsåren som blivit för små. Fyrtiotalisterna, mestadels gubbar, som misstänksamt smygtittar bakom knuten till husfasaderna i mexitegel.
Thomas H Johnsson ser på dem med samma ambivalens, han vill aldrig leva så, och samtidigt vet han, att det är sitt ursprung han ser. I en av bokens sista bilder ser vi fotografen själv, en man i 45-årsåldern, orakad med halvlångt hår, iklädd en Motörhead T-shirt. Han halvligger i en plyschsoffa och tittar på oss med en blick som säger ”det här är jag, det kan vara sorgligt eller patetiskt, men så är det, det här ÄR jag”
På en av bilderna en medelålders lönnfet man som äter korv, det osmickrande blixtljuset från kameran smäller hårt mot den kala husfasaden. På en annan bild, ytterligare en gubbe, borgerligt klädd i finkostym, håller sin lilla hemvideokamera upptryckt i ansiktet, ingen vet vad han filmar. Thomas H Johnsson vill aldrig bli som han! Vill aldrig bo i en värld fylld av trångsynthet och misstänksamhet, med luft så syrefattig att man knappt kan andas.
Jonas Berghs texter berättar också om resan tillbaka till uppväxtorten, han skriver ”jag var ung på nån av hans fester, han var ihop med en häftig tjej, nu: en överviktig medelålders man, som är bitter för det han inte längre kan vara”.
Skräcken över att bli en sån som lever ett liv i meningslöshet, ett liv som bara pågår. Frågan är bara, om jag inte är mitt ursprung, vem är jag då?
Berghs texter är likt inre dialoger, bitterljuva minnen och motsträviga känslor som inte vill gå ihop till fullständiga meningar. Text och bild talar samma dialekt utan att bli upprepningar på varandra. Bergh och Johnsson har ett samarbete, så nära och tight, som man kanske bara kan få om man vuxit upp i samma svenska småstad.
Thomas H Johnssons svartvita fotografier har varken svart- eller vitpunkt, de har alla ett dovt, jämngrått filter över sig. Som om en blöt, illaluktande yllefilt hade lagts över alltihopa, det är tungt att andas.
Thomas H Johnsson fotograferar i en svart-vit dokumentär tradition, han intresserar sig för det som utspelas på riktigt, framför kameran, hans ingång i det dokumentära är alltid subjektiv, till och med privat. Modet att lämna ut sig själv med rädsla, längtan och ambivalens inför sitt ursprung är det som binder samman de fragmentariska ögonblicken och gör dem intressanta.
Johnssons bildvärld ställer sig i direkt relation med föregångare som Anders Petersen (född 1944 Sverige), Daido Moriyama (född 1938 Japan) och Boris Mikhailov (född 1938 Ukraina). De tillhör alla en privatdokumentär genre där de berättar om sin omvärld med ett starkt subjektivt avtryck. Johnssons bildsvit blir som starkast då han lyckas ta sig vidare, ifrån sina föregångare. Bilder av platta fågelkadaver mot asfalt och husdjur fotograferade i ett blixtljus som gör att ögonen glöder, har vi sett alldeles för många gånger förut.
Men det egna uttrycket finns där. I bilden av klassrummet som ekar av tomhet och där endast affischen på utvikningsbruden belyses av en strimma ljus. Också i bilden av blombuketten i cellofanplast som ligger lämnad i den tomma busskuren, blommorna som man ångrade att man köpte, kärleksmötet som aldrig blev av. I dessa bilder finns berättelsen om det motstridiga och vemodiga, om att känna förakt för sitt ursprung och samtidigt kärlek till sin uppväxt.
I några av bokens sista bilder ser vi återigen fotografen själv, hur han framkallar film på ett hotellrum fyllt av framkallningsprylar och tomma filmburkar. Det blev ingen uppgörelse med Landskrona, heller ingen ordning på minnena och känslorna. Men det blev i alla fall en berättelse om att resa tillbaka till staden man älskar att hata och hatar att älska, om hemstaden Landskrona.
Gå till toppen