Kultur

Hjärta i brand

Han skulle kunna kallas Turkiets Bellman, men nästan ingenting är känt om hans liv. Troligtvis levde Karacaoglan på 1600-talet, hade turkmenskt ursprung och vandrade omkring i södra Anatolien med sina dikter, som ofta hämtar motiv från nomadernas värld. I dag är han en av Turkiets mest älskade poeter och hans dikter, skapade för att framföras till musik, tillhör skatten av folkvisor.
I den lilla volymen "Brinner mitt hjärta som glödande kol" (Storge förlag) introduceras Karacaoglan nu på svenska med trettiotvå dikter ur hans produktion på närmare sexhundra.
Jitka Zamrazilová-Jakmyr som tillsammans med Sven Collberg tolkat dikterna har också skrivit ett fylligt och lärorikt förord, där poeten placeras i den turkiska traditionen av trubadurer som än i dag lever vidare. Hon förklarar hur han både bands av och frigjorde sig från de poetiska konventionerna: han gav till exempel de besjungna kvinnorna namn och gjorde dem till mer än abstrakta drömbilder.
I urvalet är det framförallt kärleksskalden som lyfts fram. Många skönheter passerar revy: Karacaoglan tycks ha förlorat sitt hjärta lika ofta som han skrev en dikt och han trånar och törstar, glöder och gråter.
Som starkast och sorgsnast blir det när poeten skildrar exilens smärta:
Trana, hejda dig i flykten, där du drev.
Under vingen vill jag binda fast ett brev.
Ack, hon gråter; jag skall komma som jag skrev.
Gå ur vägen, berg, ur vägen, jag vill hem.
Gå till toppen