Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Carl Rudbeck: ”’Folkets röst’ är inte längre bara ett talesätt.”

I svaga stunder händer det att jag tycker synd om politiker om det nu inte vore för att de själva valt sitt yrke. Demokratiskt utsedda politiker har nämligen en ofta motsägelsefull uppgift – de måste både leda och lyda folkviljan. Som väl aldrig förr är detta dilemma tydligt idag. Många bland våra folkvalda verkar inte ha begripit att dessa två mål ibland kan vara svåra att förena.
Alla minns den ökända decemberöverenskommelsen som var ett sätt för politikerna att sätta sig över folkets vilja för att på sätt behålla makten utan att behöva bry sig om opinionen. Folket hade röstat och sedan kunde, så inbillade man sig, det politiska frälset göra vad som helst i väntan på nästa val.
Det ligger förstås ett korn av sanning i detta; den representativa demokratin innebär att vi väljare vart fjärde år överlämnar vår makt till de valda som sedan får använda sitt mandat bäst de vill innan vi åter för ett kort ögonblick utövar vår makt vid valurnorna. Men detta gäller bara till en viss gräns. För att fungera som tänkt måste det också under mandatperioden finnas någon form av överensstämmelse mellan vad folkliga opinioner och vad det politiska etablissemanget anser rätt och riktigt, ett slags elastiskt gummiband mellan vanligt folk och de bestämmande eliterna. Gummibandet kan – och ska – tänjas.
Då och då kan det vara den politiska elitens uppgift att uppfostra massan, att hindra överdrivna reaktioner, att hellre vara trög än snabb till handling. Här är uppgiften att leda folkviljan och inte falla till föga för folkstormar och rasande populistisk indignation. Det skulle till exempel säkerligen gå att få ett snabbt demokratiskt mandat för genomförandet av brutala straff för dem som förgriper sig på barn.
Men detta är bara ena sidan. Faran är att gummibandet brister och politikerna inte längre kan leda och inte längre vill lyda massan. Det är i den situationen som vi befinner oss just nu. Och inte bara i Sverige. Vi ser brustna gummiband runt om i världen där de gamla traditionella politiska partierna inte längre är förmögna att leda och folket inte längre känner sig manat att följa och lyda diktat ovanifrån. EU har för förlorat det mesta av sin demokratiska legitimitet genom att strunta i folkets åsikter. Idag är EU främst en växande byråkrati som dessutom visat sig vara inkompetent när det verkligen gäller.
På det nationella planet har denna oförmåga hos traditionalisterna gjort livet lätt för populister som till mångas förfäran har ett växande folkligt stöd och därmed för varje dag ökad demokratisk legitimitet.
Sociala medier har gjort att röster som tidigare inte kunde göra sig hörda nu kan det. Tidigare kunde en liten elit räkna med tyst i klassen när den höll sina monologer om hur landet bäst ska styras. Nu råder istället en kakofoni av röster som kan vara både destruktiv och konstruktiv. ”Folkets röst” är inte längre bara ett talesätt utan något påtagligt och rösten låter alltmera sällan som en finkänslig överhet vill att den ska låta.
Gå till toppen