Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Peter Larssons väg ur mörkret mot en ljus framtid

En smäll, mörker och ett halvår i vånda. Nu ser HIF:s lagkapten Peter Larsson ljust på framtiden.

Matchen mot AIK 19 juli hemma på Olympia i fjol var nästan färdigspelad. HIF gjorde sin bästa prestation för säsongen.
Sen blev det svart.
– Jag är nog den minst lämpliga människan att svara på vad som hände. Det var en armbåge i bakhuvudet har jag sett i efterhand, säger HIF:s lagkapten Peter Larsson.
Mittbacken föll till marken och tappade medvetandet. När han vaknade upp var det till ett okänt obehag.
– Det var en känsla jag aldrig haft innan. Jag brukar inte bli rädd, men hela huvudet vibrerade. Man måste nog ha varit där själv för att förstå vad jag menar, säger Peter Larsson.
En halvtimme efter AIK-matchen började han må bra igen, inget illamående och bara en ”sådan där vanlig huvudvärk”.
Det var det inte.
Vägen in i mörkret började.
– Dagen efter matchen tänkte jag att jag skulle tvingas stå över två matcher. Det kunde jag glömma rätt snabbt.
Först ett halvår senare kan han på allvar åter kalla sig en i laget.
– Första tiden skulle göra så lite som möjligt. Det är inte lätt att göra det när man har två små barn. Jag åkte upp till familjen i Halmstad och fick vila.
När hjärnskakningar ska rehabiliteras är det den så kallade ”hjärntrappan” som gäller. En ökning med ett steg i taget och vid känning åker man hela vägen ner till ett igen. Jobbigt även mentalt.
– Jag kom aldrig upp för den där jäkla trappan. Jag försökte stegra träningen men började direkt må dåligt och blev trött, en trötthet som gjorde att jag bara ville lägga mig rakt ner på marken.
– Mitt första mål var att klara av att vara hemma och leka med mina barn. Det andra fick komma sen. Första tiden låg jag i ett mörkt rum samtidigt som man hör barnen på nedervåningen och en sambo som får ta allting. Man blir stressad av det och… vem är jag som ligger här?
Tiden gick. Dagar blev till veckor och månader. Att säsongen var över för hans del insåg han ganska snabbt. Någon gång i november började det kännas bättre och han hoppades kunna öka träningen.
Det gick inte.
Ändå valde HIF att förlänga kontraktet med sin lagkapten trots alla bakslag och att han inte var nära att kunna träna, än mindre spela fotboll.
– Jag hade aldrig tankarna på att sluta spela fotboll. Jag var övertygad om att jag kunde komma tillbaka. Men jag hade ett utgående kontrakt och säsongen blev inte som jag velat. Då blev jag glad över att HIF ville förlänga. Det är klart att det stärkte mig.
Året började nå sitt slut innan Peter Larsson kunde trycka på för fullt helt utan komplikationer – trodde han.
– Det kändes så bra, men runt jul sprang jag på ordentligt och då började jag må dåligt.
I januari träffade han en neurolog som gav grönt ljus att stegra träningen och sedan ett par veckor är Peter Larsson tillbaka. På träningslägret blev han jublande glad åt en så banal sak som att nicka en fotboll för första gången på sju månader.
Som lagkapten har han ett större ansvar för helheten och inte bara sig själv. Den uppgiften är inte enkel om man inte kan göra sig själv rättvisa.
Förre landslagsbacken Erik Edman var på sin HIF-tid en naturlig ledare som gruppen lyssnade på. Men när han fick problem med skador som aldrig gav med sig har han berättat hur det påverkade hans roll. All kraft fick styras om inåt för att få ordning på den egna skallen. ”Jag hade nog med att leda mig själv, vilket tog på humöret och ingen vill väl lyssna på en skadad surgubbe”, sa Erik Edman.
Peter Larsson nickar och bekräftar den bilden.
– När det inte gått som jag velat kan jag erkänna att jag gått in i mig själv. Som lagkapten så har jag ett stort ansvar för gruppen. Att tänka på mig själv först kan också vara rätt väg. ”Låt mig bara bli frisk först så att jag kan bidra mer.”
Nu är han tillbaka där han trivs bäst, på fotbollsplanen. Iklädd ett vadderat pannband ska han ta sig tillbaka den sista biten.
– Jag vet inte hur det funkar, men det blir en trygghet för mig själv. Matt (Pyzdrowski) har ju sin hjälm och kommer alltid att ha den.
Matt Pyzdrowki har haft flera hjärnskakningar och i den amerikanske målvakten har Peter Larsson funnit stöd.
– Han har berättat om den där känslan när det bara släpper. Från en dag till en annan, sen blir det bara bättre. Genom det visste jag också att det fanns ett slut på eländet. Slutet blev en början med två nya år i HIF. Han har fått se ett nytt lag födas och han vill vara den som ska leda det.
– Jag vill vara med. Min styrka som lagkapten är på planen. Det är där jag gör mest nytta med min röst och sätt att agera. Det är där jag brinner.
Gå till toppen