Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Landskrona

Hundarna hjälpte henne tillbaka

När Liselott Lindell trillade och slog sig illa fann hon hundarna som nära vänner och kunde tack vare dem ta sig tillbaka till ett någorlunda aktivt liv. Att fortsätta arbeta som sjuksköterska är inte längre fysiskt möjligt, därför har hundarna blivit hennes nya kollegor.

Liselott Lindell har alltid älskat djur. När hon flyttade hemifrån skaffade hon sig ett par illrar som blev hennes skötebarn. Så småningom växte djurintresset och inkluderade även hundar och 2009 började Liselotte på agility med föräldrarnas hund Enock.
– Tanken var att jag skulle börja tävla 2010 men jag ramlade och slog i axeln en morgon när jag kom hem från mitt nattpass på jobbet, säger Liselotte Lindell.
Efter fallet kände Liselott direkt att något var fel och sambon fick ta henne till sjukhuset. Det visade sig att hon fått fyra frakturer och fallet blev starten på en stor förändring i Liselotts liv.
– Jag opererades två dagar efter olyckan. Sen fick jag göra ytterligare tre operationer på två och ett halvt år. När jag kom hem fortsatte jag med agilityn trots att jag nyss opererats.
När hon kom hem från sjukhuset märkte hon hur försiktig Enock var vid henne. Han som annars brukade hoppa upp och hälsa, stod nu försiktigt bredvid.
– Det var precis som om han kände av att jag inte mådde bra. Likadant var det på agilityn, mådde inte jag bra så gick han bredvid eller av banan.
Sysselsättningen blev ett sätt att fokusera på något annat än sin egen smärta.
– Utan hundarna hade det inte blivit något av rehabiliteringen, jag hade bara suttit hemma. När hundarna går ut gör de jobbet, därför märker jag inte mitt handikapp.
Trots att månader gick efter operationen så gick inte allt som önskat, axeln ömmar och begränsar fortfarande rörligheten, flera år efter olyckan.
– Jag har haft svårt att acceptera att jag inte kan komma tillbaka helt.
När Liselotts sista iller dog 2013 tog hon upp kontakten med en hunduppfödare som hon tidigare varit i kontakt med och så småningom skaffade hon sig tollaren Kompis.
– Hans namn säger mycket, han är min bästa kompis och han gör mig glad när jag vaknar på morgonen och möts av den viftande svansen.
Trots lång rehabilitering kunde Liselott inte komma tillbaka till sitt arbete som undersköterska. Då började det talas om vårdhundar.
– Det kallas social tjänstehund där både hunden och föraren jobbar mot en tredje part. Vi åker ut och träffar vårdtagare eller grupper och gör något tillsammans. Det kan vara minnesträning för dementa då Kompis framkallar en massa gamla bilder hos många, säger Liselott.
I dag lever hon med hundarna som sina närmsta kollegor i det nystartade företaget Varm Tass. Sedan en tid tillbaka är Liselott och Kompis ett besökshundsteam, nu har de inlett ytterligare en utbildning för att Kompis dessutom ska bli en terapihund. Tanken är också att phalenétiken Smulan ska utbildas till besökshund.
Vad skiljer att jobba med människor och att jobba med hundar?
– Hundars känslor är riktiga, det är inte människors alltid. Jag jobbar oftast med glada hundar och det skänker mycket glädje.
– Utan min man, mina föräldrar och hundarna hade det inte gått. Hundarna är glädjespridare.
Även om axeln fortfarande inte är bra hoppas hon kunna börja tävla med Kompis i agility till sommaren.

Djuren stor hjälp på vägen tillbaka från olyckan

Detta är illern Nanna, min sista iller som jag hade till 2013. Hon var förutom Enok en tröst under tiden efter operationerna, hon låg alltid hos mig.
Gå till toppen