Kultur

Istället för politik: allmosor

Fattigsverige är tillbaka – online. Kent Werne skriver om hur Giving People blottar det nya ofärdslandet. När politiken sviker tvingas de fattiga leva på de rikas nåd.

Landskrona: ”En liten familj behöver vår hjälp akut. Att klara av att ställa mat på bordet och blöjor för natten bekymrar föräldrarna då de båda har låg och osäker inkomst. Mamman studerar i vanliga fall men är nu sjukskriven då hon väntar på en operation.”
Helsingborg: ”Den lilla pojken på fyra år föddes med hjärtfel och flera allergier vilket har påverkat hela familjen. Pojken har en syster på åtta år. Mamman har försökt jobba men är nu sjukskriven. Hennes sambo jobbar nästan ihjäl sig men de får det ändå inte att gå runt. Nu är familjen i stort behov av hjälp med det allra nödvändigaste till barnen”.
Malmö: ”Den ensamstående mamman har under en längre tid kämpat för att få ekonomin att gå ihop. Nu är det värre än någonsin. I familjen lever två flickor på 15 och 2 år samt deras vuxna syster. Behovet av mat och blöjor är stort. Kyl och frys är helt tomma och mamman känner en stor desperation över situationen."
Citaten hade kunnat vara saxade ur socialtjänstens utredningar. Desperata rop på hjälp som har fångats upp av det starka samhället. Behov som har täckts.
Så är det inte. De är hämtade från Facebook.
På Giving Peoples sajt blottas sprickorna i välfärden. I inlägg efter inlägg framträder det nya ofärdslandet – där välgörenheten gjort comeback.
2014 skänkte allmänheten 6,2 miljarder till organisationer med 90-konto, vilket var nytt rekord. Ökningen fortsatte sannolikt 2015. Samtidigt har givmildheten bytt skepnad. Gåvor till Röda korset och Radiohjälpen är inget nytt, men på senare år har också privat hjälp till fattiga i Sverige fått ett uppsving. Ett exempel är Giving People, som startades av tvåbarnsmamman Linda Hellqvist från Vänersborg i september 2013. Först som ”Matkassen” på Facebook, strax därefter som en officiell organisation.
Över 100 000 personer gillar nu Giving People på Facebook och organisationen räknar till ungefär 18 000 registrerade givare. Varje dag läggs ett tiotal nya ”ärenden” upp. Utsatta barnfamiljer som sträcker ut en virtuell hand. Varpå en givare beger sig till affären och handlar en matkasse, eller letar fram urvuxna vinterkläder.
Organisationens uttalade syfte är att ”motverka ekonomisk utsatthet och den barnfattigdom som finns i Sverige”. Och det finns en del att jobba med. I sin senaste rapport räknar Rädda Barnen med att 234 000 barn, 12 procent, lever i familjer med ”låg inkomststandard” (enligt SCB) eller i familjer med socialbidrag. Eller både och.
Mest utsatta är barn till singelmammor och utlandsfödda föräldrar. Och om de två faktorerna kombineras framträder ”ett mycket tydligt mönster av ojämlika ekonomiska villkor”, konstaterar rapportförfattaren Tapio Salonen, professor i socialt arbete.
Ensamstående mammor är Giving Peoples främsta målgrupp. Ofta handlar det om deltidsarbetande kvinnor i låginkomstyrken som inte får ihop ekonomin. Det är också vanligt med arbetslösa utan a-kassa och långtidssjuka som utförsäkrats.
Många har vänt sig till socialkontoret innan de vädjar på Facebook. Vilket förefaller rimligt. Enligt lagen har kommunen ”det yttersta ansvaret för att enskilda får det stöd och den hjälp som de behöver”. Medborgarens rättighet är det offentligas skyldighet.
Men den som tror att det är lätt att få försörjningsstöd har nog aldrig behövt gå till socialen. På senare år har det blivit allt tuffare. Strama budgetar, byråkrati och strafftänkande har trasat sönder samhällets sista skyddsnät. Och i glappet mellan behoven och det vikande ansvaret agerar organisationer som Giving People.
Välgörenhet istället för välfärd. Är det framtiden? Eller dåtiden?
Vi har alla hört berättelser om det gamla Fattigsverige, där ofärden grasserade och i bästa fall möttes med allmosor. Om du betraktades som ”oförskyllt” fattig kunde du kanske få viss omsorg, men om myndigheterna ansåg att du hamnat i klistret av egen förskyllan eller bristande arbetsmoral hade du inte mycket att hoppas på.
Sedan – från 1930-talet – byggde vi ett solidariskt välfärdssamhälle där underkastelse och tacksamhetsskuld ersattes av rättigheter. I mitten av 1940-talet spådde den socialdemokratiske socialministern Gustav Möller att ”fattighus-Sverige inom kort skall tillhöra det för alltid förgångna”, att det snart skulle ”förevisas på historiska museer.”
I slutet av 1970-talet beskrev Norman Furniss och Timothy Tilton, två amerikanska professorer i statsvetenskap, den svenska modellen som en ”jämlikhetsstat”: ”Välfärdsstaten strävar efter att frigöra medborgarna från de yttre omständigheternas tryck, klassbundna handikapp och ekonomisk otrygghet via en mer jämlik fördelning av ekonomiska och politiska resurser”, skrev de gillande i "Till välfärdens försvar".
Och i det nya landet formades nya förväntningar, ja, nya relationer.
I sin biografi över Olof Palme, "Underbara dagar framför oss", skriver Henrik Berggren: ”Genom att staten tillhandahöll utbildning, socialförsäkring, pension, sjukvård, studielån och så vidare skulle individen få ett stort mått av autonomi i förhållande till sin omgivning. Ett traditionellt och ojämlikt beroende av släkt, föräldrar, välgörenhet, arbetsgivare, folkrörelser, kyrkor och andra delar av civilsamhället ersattes av ett beroende av en opersonlig, universell och regelstyrd stat”.
Men Olof Palmes dagar ligger nu bakom oss.
Med 1990-talskrisen kom massarbetslöshet och åtstramningar. Arbetsmarknadspolitiken bantades, ersättningsnivåerna i socialförsäkringarna sänktes, kontrollerna skärptes, mer ansvar lades över på individen. 2006 lade alliansregeringen in en ny växel. Med ambitionen att ”bryta utanförskapet” försämrades a-kassan och sjukpenningen samtidigt som tiotusentals svenskar blev försäkringslösa och kommunerna uppmanades att skärpa kraven på bidragstagare.
På senare år har också ”den moraliska logiken kring ansvarsfördelningen i samhället” förändrats, konstaterar docenten Johan Vamstad i rapporten "Det folkliga givandet: om gåvor till välgörande ändamål i Sverige". Det yttersta ansvaret har i hög grad outsourcats till ”någon annan” – välgörenheten, familjen, individen själv.
Vilket inte verkar vara ett olycksfall i arbetet.
”Enskilda och familjer skall få mer att säga till om och förväntas ta ansvar, för sig själv och för andra”, förklarade Fredrik Reinfeldt i regeringsförklaringen 2006. Grundhållningen var att ”de offentliga välfärdssystemen är ett komplement till ett samhälle som i högre grad präglas av medmänsklighet, ansvarstagande och idealitet”.
Det låter fint. Men i praktiken tar förstås inte välgörenheten det yttersta ansvaret. En familj kan bara söka stöd fem gånger om året via Giving People. Och Stadsmissionerna kan inte hjälpa ens en bråkdel av Sveriges alla utblottade.
Kanske är välgörenheten rentav ett problem, för om de skyler över en del sprickor i de offentliga skyddsnäten kan hålrummen växa ännu mer.
Samtidigt frodas nya relationer. Nya beroenden. Rättigheter blir allmosor, utsatta människor tvingas leva på andras nåd – moraliskt skuldsatta.
Giving People publicerar ibland tackbrev på sin Facebooksida. Här är ett:
”Vill bara tacka de tre fantastiska givarna som gett oss så mycket omtanke och mat. Tack för matkassarna och tack för blöjorna. Tack för de extra saker som dagens givare hade köpt, godis, läsk och chips till barnen. Jag saknar ord för att beskriva min tacksamhet. Varmaste hälsningar från trebarnsfamiljen i Helsingborg”.
Gå till toppen