Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Gåtan som utförde mirakel

Vivian Maier - Street Photographer

Dunkers kulturhus. T o m 22/5.

New York i april 1953: Ett par vid ett kafébord, hennes båda händer greppar mjukt hans ena, bredvid kvinnan finns en särskilt fin detalj, en handväska med ett par handskar slängda ovanpå – precis så där som man slänger ett par handskar över en väska vid ett kafébord; så länge som väskor, handskar och kafébord funnits till.
Fotografen är Vivian Maier och Dunkers visar nu 120 fotoverk av henne, tagna mellan 1950 och 1981. Betraktaren inges känslan av att hon arbetar på uppdrag, som om någon utomjording sagt: Res till människorna och dokumentera hur de lever, här får du 150000 negativrutor till ditt förfogande! (Cirka antalet hon åstadkom under sin livstid.)
”Som en kvinnlig Robert Frank, utan ett Guggenheim-stipendium”, så beskrev den amerikanske fototeoretikern Alan Sekula henne. Allt blir tydligt när jämförelser hopar sig, och sedan Maier tvärt dök upp i fotohistorien så har hon bedömts inte bara jämte Frank utan hållits upp mot en parad av storfotonamn som var verksamma då: Diane Arbus, Garry Winogrand och Weegee, till exempel. Frank undersöker, liksom Maier, världen från en position i periferin men jag misstänker att vi förväxlar saker och ting: vi tror fotografer påminner om varandra när det är teknik, plats och tid som är likt.
Maiers bildvärld är ljusare än Franks, ”hennes” personer är sårbara medan Franks är sårade – på väg att dö. (Så känns det.) Tillvaron själv driver Maiers arbete, attraherar henne, hon sparar tvångsmässigt bitar av världen och var en samlare också av annat. I några bilder blir den sortens voyeurism, som allt bra dokumentärfoto innehåller, ovanligt påtaglig. Som i bilden jag nämner ovan, av paret; först är de utlämnade åt hennes nyfikenhet och nu åt vår – de utgör en hel berättelse och stämningen andas förväntan.
Trots att Maier levde in i vår tid, hon dog 2009, så är hennes liv gåtfullt. Eller? Praktiskt liv är delvis kartlagt men hennes avsikter, tankar och känslor är fortsatt mystiska. Född i New York City 1926 av en fransk mamma och en pappa från Österrike, flyttade hon mellan USA och Frankrike flertalet gånger under barndomen. Hon arbetade som barnskötare, mestadels i Chicago och samtidigt fotograferade hon med en Rolleiflex-kamera, den syns i de identitetssökande självporträtten. På 1980-talet blev det färg: Ektachrome. Först när lokalhistorikern John Maloof började köpa hennes negativ år 2007 kom Maiers fotografi till allmän kännedom.
Maier gjorde aldrig (kunde inte göra?) professionellt bruk av sin begåvning. Hemsöker inte sådant oss? Nu är hon är ett fenomen men av vilket slag? Ett påhittat menar Abigail Solomon-Godeau, konstvetaren som föreläst bland annat i Sverige under titeln: ”Inventing Vivian Maier”. Tesen Solomon-Godeau driver är hennes favorit: bilderna har inte i sig något inneboende värde utan detta har tillförts för att passa våra behov av berättelser om tragiska konstnärsöden. Betydenheten är alltså konstruerad. Förvisso blir en människa mer av en persona i offentlighetens ljus och i utställningsrum presenteras inte hela verkligheten utan en skapad bild av den. Jag misstänker ändå att somliga teorier beror på egna svårigheter att skilja skit från pannkaka: teoretiker har en särskild anledning att hitta på teorier som visar att man genomskådat viljor och själv behövs för vägledning.
Maiers fotografier är bra, värdet av dem måste inte överdrivas för att man ska inse att hennes arbete är så mycket av mirakel vår kronologiskt, förutsägbara värld erbjuder. Plötsligt dök en osedd bit av 50-talet upp! Trots att hon inte vistades på redaktioner där hon kunde inspireras eller lära sig hantverket så är fotografierna ett ymnighetshorn av typiska proffsfärdigheter. Här finns öga för detaljer: händer som möts bakom ryggar, dråpliga scener: en polisman och en matrona bråkar men det ser mer ut som ett kärleksgnabb, oklanderlig tajming: två damer stirrar på en väldigt lång man, god användning av ljus och motljus: grafiska former ramar in människor och det jag gillar mest: enkel skönhet – en ung man matar duvor. Fotografi är, liksom musik eller litteratur, ett språk någon kan ha fallenhet för.
Vi är besatta av dem, oavsett konstform, som är besatta av att skildra oss; personer som går omkring med hög nivå av uppmärksamhet riktad mot varandet. På väggen visas smalfilm, av henne, och det är så mycket ingång till gåtan Vivian Maier som vi får. Hon bara står där och filmar och låter livet skölja över henne. Bortom alla resonemang om fotografen själv, om seende, teknik, tid och så vidare så har det goda fotografiet förmågan att visa människor som går in och ur tiden.
Gå till toppen