Siffermagi. Det är vad vi ägnar oss åt när vi delar in vår kultur och våra upplevelser i låsta decennier, skriver redaktören Ann Ighe i ledaren till senaste numret av Ord & Bild (nr 4, 2015), som just handlar om ett decennium: 1980-talet. Med hjälp av siffermagin ordnar och strukturerar vi vår privata historia såväl som den samhälleliga utvecklingen. Ordet ”80-tal” får oss som vuxit upp just här att associera till pudelfrisyrer, pastellfärger och Palmemord, till högervindar, linje två och heta linjen.

Själv får jag rätt hög igenkänningspuls av Marit Kaplas autentiska dagboksutdrag där Melodifestivalen, "Dallas" och "V" samlar familjen framför färgteven. Genom dagboken träder en värld fram som den unga Kapla känner sig alltmer alienerad i – som tonåring, som landsbygdsbo och inte minst som tjej. Det är stark läsning.

På den samhällspolitiska arenan står bostadsfrågan i centrum. Under 80-talet krattades manegen för utförsäljningen av allmännyttan och den massiva bostadsrättsvågen under 1990- och 2000-talen. Bostadsfrågan var den fråga som väckte unga människors vrede och politiska medvetenhet på 80-talet, menar historikern Håkan Forsell i den intressanta brevväxling han för i numret tillsammans med konstnären Mandra Wabäck och sociologen Håkan Thörn. Bostadspolitiken lade grunden till den situation vi har idag med en av världens mest segregerade huvudstäder och ett etablerat tankemönster där det är givet att målet är att äga sin egen bostad.

Men en rörelse föder som bekant ofta en motrörelse. Håkan Thörn vill problematisera bilden av ett ensidigt 80-tal och lyfter fram det massiva motstånd som växte sig starkt i nyliberalismens kölvatten. Husockupanter, miljögrupper, det växande engagemanget för hbtq-frågor, antiapartheid-rörelsen. I numret skymtar detta alternativa 80-tal förbi också i andra texter. Decenniet där killar kunde köra kajal på discot, där punkmusiken regerade och där svart musik för första gången ordentligt nådde topplistorna.

Det är såklart svårt att inte genast börja dra paralleller till vår egen tid och de ödesfrågor vi nu har att ta ställning i. Och kanske är det rentav tillbakablickandets viktigaste poäng: att det tvingar en att bearbeta sina tankar om nuet.

Min personliga siffermagi förvandlar mitt 1980-tal till min äldsta dotters 2010-tal. Vilka minnen kommer hon att bära med sig in i framtiden? Vad kommer hon att läsa om i Ord & Bild nr 4 2045? Kanske är Måns Zelmerlöw hennes Carola och ”Twilight” hennes ”V”? Kanske kommer hon att ironiskt skratta åt hur mycket tid hon lade på något som kallades Instagram eller hur glad hon blev åt sin första Iphone 4. Förhoppningsvis är de stängda gränser som vi nu skamfyllt bevittnar omkring oss bara en parentes och inte det som kommer att definiera hela hennes minne. Förhoppningsvis blir inte ”smyckeslag”, ”id-kontroll” och ”massavvisning” hennes givna associationsord.