Kultur

Gripande i varje detalj

Maria Barbal

Som en sten i ett jordskred. Övers. Maria Cederroth. Nilsson förlag
I en vardag där knappt det nödvändigaste finns, där ordet överflöd helt saknar begriplig innebörd, i den varma stekande solen uppe i Katalonien försöker de få marken att ge skörd riklig nog att nära dem. Att hålla dem vid liv även under de kylslagna månaderna. Det är hårda och långa dagsverken. De svälter inte. Det går. Det måste gå. Släktleden före har lyckats under många sekler. Hon är ung och förstår inte tydligt var gränserna går eller vilka försakelser som är av nöden och vilka som är mer frivilliga. Hon är som barn nöjd med sitt liv.
Maria Barbal föddes 1949 i Tremp, i de katalanska Pyrenéerna.Bild: Jaume Llahona
Byn Ermita är en sömnig liten håla där arbetet på åkrarna och djurhållningen helt styr dagarnas inrutade rytm. Var man, var kvinna, varje barn har sin bestämda syssla. De skiftar enbart med årstiderna. På ett sätt är livet tryggt, och saknar alls inte behag och nöjen.
Conxa, som alla kallar henne, heter egentligen Concepció, men det namnet har hon inte hört någon nämna på åratal. Hon är eldfängt rödhårig och nog så försigkommen till sin läggning, även om hon har mycket lätt att bli förlägen. Rodnaden som stiger upp långt i hårfästet är som en del av hennes person. Så hon prövar sig försiktigt fram, tar inga stora steg.
Maria Barbals roman ”Som en sten i ett jordskred” är skriven enkelt och rakt, och är utomordentligt väl och följsamt översatt från katalanska till svenska av Mari Cederroth. Barbal söker det alldagliga för att framhäva dess betydelse även i ett större sammanhang. Lycka kan lika gärna vara en dags slit ute på fältet som en uppsluppen dans på lördagskvällen eller en stilla afton då svalkan kommer. Tillfredsställelse och förnöjsamhet kan ha många ansikten.
Boken formar sig på ett plan till en form av försvar för det som ofta föraktfullt kallas ”det lilla livet”. Men Maria Barbal har samtidigt ett väl­utvecklat sinne och en elegant förmåga att genom små antydningar visa hur de stora mäktiga hjulen, de politiska realiteterna och maktkampen i landet, griper djupt ner i varenda människas vardag och förändrar den – till det bättre, till det sämre, till rena katastrofen.
Året är 1915 och bokstavligen allt i Conxas liv förändras då hon just fyllt tretton. Hon ska flytta från hembyn Ermita till en annan by, Pallarès. Där lever hennes moster och morbror. De behöver hjälp på sin gård. Conxa flyttar. Ingenting är längre detsamma. Hon har alls inte lätt för att anpassa sig. Ett annat sätt att se på vardagen och vad den representerar dröjer sig kvar inom henne, även om moster Encarnació gör vad hon förmår för att få sin systerdotter att känna sig välkommen. Hon blir kär i Jaumes Camps. De gifter sig. Tre barn föds i rask takt: döttrarna Elvira och Angeleta och sonen Mateu.
När sedan kungen, Alfonso XIII, avgår och flyr landet och den Andra Republiken inrättas 1931 är det nästan som om det inte berörde henne. Avståndet är för långt till makten. Vad betyder det här i Pallarès? Inte mycket. Hennes make däremot blir alltmer engagerad; han är politiskt medveten. Han utses också till fredsdomare. Han stöder den Republi­kanska vänstern.
Konsekvenserna av hans ställningstagande kommer att drabba hela familjen då fascisterna startar inbördeskriget. Conxa och döttrarna hamnar i läger. Allt förändras. Hennes liv blir ett annat liv än hon föreställt sig. Sorgen bär hon med sig som en vass skärva i hjärtat.
”Som en sten i ett jordskred” är i varje detalj gripande i sin enkelhet. Den är drabbande genom att vara okonstlad och berättad med ett språk som tycks ligga alldeles tätt, tätt intill det levande liv som är gestalternas. Det oförställda kan, som här, avlocka livet dess stora hemligheter genom att i detaljen spegla de stora skeendena.
Gå till toppen