Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Gästskribenten

Carl Rudbeck: "De får det svåra att låta lätt. Bomba. Utvisa. Stäng."

Med jämna mellanrum förklarar framstående statsvetare att ideologierna är döda. Det verkar som om historien håller på att ge dem rätt om man bara ser till de gamla vanliga lärorna. Renläriga marxister är en utrotningshotad art, ungefär som snöleoparder, men inte lika vackra.
Det är inte mycket bättre ställt för traditionella liberaler som har svårt att få sina en gång så tilltalande tankekonstruktioner att stämma med en kaotisk verklighet. Mitt intryck är att många liberaler har börjat ansättas av tvivel och inte längre riktigt vet vad de ska tycka. Deras kompasser fungerar inte längre.
Denna osäkerhet inför en omvärld där gamla recept inte hjälper har ritat om den politiska kartan. Men det har inte skapat ett politiskt eller ideologiskt vakuum, för också i den politiska världen är tomrum till för att fyllas.
Runt om i världen, i alla fall i den västliga delen, ser vi nu ett nytt slags ideologi ta form. Den är ofta oartikulerad och består av missnöje och ovilja mot det bestående. Finsmakare fnyser åt den eftersom den inte är lika intellektuellt tilltalande som de numera döda eller döende ideologierna.
Den nya spirar ur åsikten, somliga säger insikten, att våra vanligaste partibossar och parlamentariker från vänster till höger har mera gemensamt med varandra än vad de har med sina väljare. Visst grälar de då och då, men det är mest ett spel för galleriet.
De som hoppades att politikerna skulle sätta sina skyldigheter gentemot sina väljare och deras önskningar framför sina lojaliteter med sina arbetskamrater fick illusionerna krossade av decemberöverenskommelsen. Den var en nyttig ögonöppnare för de naiva som hade fått för sig att politik borde spegla reella meningsmotsättningar och inte en opportunistisk konsensus. Samma mekanismer är tydliga i USA där ”Washington” har blivit ett skällsord och sinnebilden för allt som är fel med politiken.
I en sådan värld blir i bästa fall missnöje den förhärskande känslan hos en massa som upplever sig som maktlös, i värsta fall blir det apati blandad med hat och avsky.
Denna känsla, som fyller det ideologiska tomrummet, är en bördig grogrund för populistiska rörelser. Etablissemanget ser med fasa på dessa partier och på politiker som Donald Trump och andra mer eller mindre populistiska ledare, men de är alla ris som etablissemanget har bundit åt sin egen rygg.
De flesta av dessa politiker för fram enkla lösningar som, säger de, bara kräver lite mod och handlingskraft. De får det svåra att låta lätt. Bomba. Utvisa. Stäng gränsen. Så länge de som fortfarande har makten inte övertygande visar att de har bättre lösningar eller att de enkla lösningarna verkligen är dåliga lösningar, kommer missnöjet att öka och dess budbärare att vinna växande folkligt förtroende.
Det kommer att bli stökigt framöver men demokrati är – och ska vara – en stökig form att styra ett land.
Gå till toppen