Kombinationen sång, horn och piano är inte en av de vanligaste i den västerländska musiklitteraturen. Innan den konsert, som trion Susanna Andersson Evans, Åshilld Henriksen och Beniko Nakajima Almgren gav på tisdagskvällen, kände jag inte till ett enda stycke musik med den sättningen.

Men här var det plötsligt fem kompositioner från vitt skilda epoker och länder och skrivna av tonsättare vars musik ofta står på repertoaren, med undantag för en. En anledning till detta förhållande är till exempel som i fallet med Richard Strauss sång "Alphorn" att den skrevs av en 14-åring och knappast har den kvalitet som utmärker hans senare alster. Men en charmerande bagatell var den i alla fall i deras framförande.

Detsamma gäller de två sånger av Arnold Cooke som inledde konserten: den mjukt melodiösa "Boat song" och den raffinerat klangrika "The Owl". Huvudnumret var annars Schuberts "Auf dem Strohm" där sång- och hornstämmorna lindade sig nästan kärleksfullt runt varandra i en långsamt framskridande melodi, till synes utan slut.

Tyvärr hade det smugit sig in en liten tveksamhet i framförandet här och i extranumret av Gounod. Framför allt märktes det i hornet och tog udden av den vackra samklang som Susanna Andersson Evans och Åshilld Henriksen annars skapade.

Det var på var sitt håll som de gjorde det största intrycket. Uruppförandet av Johan Ulléns "Conspiracies" för horn och piano var en mycket stimulerande bekantskap. Tonsättaren satte Henriksen på svåra prov som hon klarade med glans, från de inledande signalerna till uppbrott till de franskklingande danserna på slutet.

Strauss "Brentano-lieder" tillhör inte de mest sjungna, men är med sin lätta koloraturartade melodik perfekta för en stark men smidig sopran. Susanna Andersson Evans har just en sådan stämma. Hon fraserade mjukt och varsamt, samtidigt som hon frammanade ögonblicksbilder i varje sång.