Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

To be or Nato be?

Säkerhetspolitiken bygger på blocköverskridande överenskommelser. En konsekvens är att den offentliga debatten uteblir. Jon Weman söker svar på frågan vad Sverige står – egentligen.

Sverige övar med Nato. En så kallad Incidentberedskap tränas över Östersjön 2014.Bild: Yvonne Åsell / SvD / TT
Piloterna i svenska Jas-plan kommunicerar numera på engelska och mäter avstånd i fot istället för meter. De använder nämligen Natos ledningssystem. Dessutom använder de amerikanska kodnycklar, vilket betyder att USA fritt kan följa svensk militär radiotrafik.
Det är en av de lika överraskande som symboliska uppgifter som framkommer i "Sverige, Nato och säkerheten", en utredning i egen regi av sju utrikespolitiska experter, däribland Hans Blix och Pierre Schori. Svensk officersutbildning är anpassad till Natostandard och Sverige har representanter i ett tiotal av alliansens tekniska kommittéer kring bland annat strategiska trupptransporter och utvecklandet av vapensystem, får man också lära sig. "Sverige är en icke-röstande medlem av Nato", förklarade dåvarande ordföranden för riksdagens utrikesutskott, moderaten Göran Lennmarker, för utländska diplomater 2009; en bedömning som onekligen stöds av den långa rad samarbetsprojekt och gemensamma övningar, däribland de omstridda norrländska bombningarna, som boken går igenom.
I mars är det tänkt att Sverige ska bli ännu lite mer "icke-röstande medlem" när riksdagen tar ställning till ett avtal om att bli värdland för Nato-trupper. Värdlandsavtalet skrevs under tio dagar före valet 2014, under minimal uppmärksamhet, och presenterades för de fåtaliga remissinstanserna som snarast en teknikalitet. Men exempelvis Rand Corporation, USA:s ledande militära tankesmedja, räknar i sina senaste simulationer med att Nato skulle använda Sverige som flygbas vid ett krig mot Ryssland i Baltikum. Vilket i sin tur - något som inte lyfts fram särskilt mycket i rapporteringen om Rand-studien – oundvikligen skulle innebära att Sverige blir mål för ryska bombplan. Värdlandsavtalet inleds med en lång beskrivning av grunderna i svensk säkerhetspolitik – som ingenstans omnämner "alliansfrihet" eller "neutralitet".
Av tradition anses utrikes- och säkerhetspolitik vara en statsangelägenhet, något som bör skötas i enighet över blockgränserna och hållas utanför valrörelser och provokativa utspel. Omvärlden måste kunna lita på att Sveriges hållning är stabil och inte flaxar i tillfälliga opinionsvindar, är tanken.
Men resultatet har blivit att politiken, på ganska kort tid, lagts om drastiskt: från stort värnpliktsförsvar till en liten yrkesarmé främst avsedd att sättas in utanför landets gränser, från alliansfrihet till nästan-medlemskap i Nato, och från neutralitet till en nära anslutning till USA:s utrikespolitik – nära nog utan offentlig debatt, och av de flesta opinionsundersökningar att döma utan större folkligt stöd. Linjen har heller inte alltid varit speciellt klar eller tydlig, i Afghanistan har Sverige nu varit sedan 2002, men som författarna påpekar har det aldrig definierats vad uppdraget består i. Att skapa fred? Att stödja återuppbyggnaden? Eller att besegra talibanerna? I praktiken har de svenska soldaterna, varav fem fått sätta livet till, alltid fungerat som stödtrupp till USA:s mål för dagen.
Att "Sverige, Nato och säkerheten", liksom under förra året antologin "Försvaret främst" från samma förlag, ges ut kan ses som en del av att den svenska säkerhetspolitiken till slut börjat diskuteras mer öppet.
Men det i en situation när viktiga vägval redan gjorts: Svenska Dagbladetargumenterar exempelvis för att Sverige bör ansluta sig till Nato eftersom vi i dag redan betraktas som fiende av Ryssland, men utan att få en medlems fulla säkerhetsgarantier. En annan våg av krav på medlemskap kom efter dåvarande ÖB Sverker Göransons sensationella uttalande 2013 om enveckasförsvar - resultatet just av att den svenska militären prioriterar deltagande i avlägsna krig framför försvaret av landets territorium, huvudpoängen i "Försvaret främst". Och när tre tidigare socialdemokratiska ambassadörer i Aftonbladet argumenterar för Nato konstaterar de helt enkelt att medlemskap ter sig som ett naturligt steg att ta härnäst.
Båda böckerna kontrasterar dagens politiska linje med en något idealiserad folkhemsneutralitet – det är inte lätt att gissa att det förflutna som beskrivs bland mycket annat rymde topphemligt samarbete med USA kring det suspekta nätverket Stay Behind. En anledning till det är måhända att en del av medförfattarna som socialdemokratiska politiker var ansvariga för den tidens politik. Men det minskar inte skärpan i kritiken av nutiden.
Stilistiskt är ingendera av böckerna direkt inbjudande. "Försvaret främst"hade behövt en mer aktiv redaktör – många av bidragsgivarna trampar varandra på tårna med likartade vinklar och poänger. "Sverige, Nato och säkerheten" är välstrukturerad, men knappast medryckande med sin torrt korrekta prosa. De mer uppseendeväckande uppgifterna, som den om Jas-planen, hittar man först en bra bit in i texten.
Samtidigt, just med den här lite glanslösa, men samtidigt faktamatade och logiska redogörelsen kan man säga att författarna till "Sverige, Nato och säkerheten" på egen hand gjort precis vad en offentlig utredning borde gjort för länge sedan: äntligen leverera en begriplig förklaring av var Sverige egentligen står i säkerhetspolitiken och vad framtidens vägval handlar om.
Lars Ingelstam (red): Sverige, Nato och säkerheten - betänkande från Natoutredningen. Celanders förlag.
Anders Björnsson (red): Försvaret främst - en antologi om hur Sverige kan och bör försvara sig. Celanders förlag.
Gå till toppen