Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Johnny Rotten och fotografin

Idag är det svårt att inte ha något förhållande till det fotografiska mediet. Överallt blir vi utsatta. Det är i stort sett omöjligt att värja sig. Från idag kommer vi en gång i månaden att ge extra utrymme åt fotografi. Det fotografiska landskapet rymmer många sanningar och talar åtskilliga språk.
På väggen ovanför mitt köksbord hänger ett inramat originalfotografi av Johnny Rotten. På baksidan har fotografen Micke Berg med spretig stil skrivit "bilden är tagen på Kåren i Stockholm, 1977/78, minns ej exakt, raggarna var galna utanför och Johnny Rotten kröp in under ett bord och jag efter". Bergs ord rymmer mycket. Personligt uttryck väcker känslor. Och fotografer blir besatta. Bilden är allt, att ta bilden, att komma till att ta bilden. Men det som vid första anblicken kan uppfattas som en hänsynslös jakt är oftast en ömsesidig överenskommelse. I bästa fall tillit.
Fotografi och musik har en alldeles speciell relation. Artistens vision reflekteras genom fotografens känsla och närvaro. Pennie Smiths livebild när Paul Simonon krossar basen mot Palladiums scengolv, bidrar starkt till att visualisera musikens energi, och fotografiet som senare kom att ligga till grund för konvolutet till "London Calling" har kanske påverkat mig minst lika mycket som musiken. Musik behöver bild och det känns beklagligt när skivproduktioner blir reducerade till anonyma Spotifyfiler.
De skarpaste artisterna förstår värdet av kraftfull fotografi. Att det kan stärka uttrycket och ge musiken ytterligare en dimension. Rolling Stones klassiska album "Exile on Main Street" med fotografier av Robert Frank är ett tydligt exempel. Men det är fel att tro att fotografer som Frank skulle låta sig anpassas till illustratörer av andras tankar och idéer. Bra fotografi står på egna ben och strävar efter att personligt gestalta upplevelser och intryck, och ett sådant förhållningssätt ter sig inte alltid helt friktionsfritt.
När Frank presenterade resultatet av sitt arbete med "Cocksucker Blues" tog Rolling Stones jurister verket till domstol för att försöka få till stånd ett visningsförbud. De ansåg att bandets anseende skulle kunna ta skada. Mick Jagger har senare sagt till Frank: "Du gjorde filmen och det är ditt sätt att se det. Men det är inte så jag ser det – och det är inte så det egentligen är". Reaktionen indikerar att Rolling Stones var väl införstådda med den explosiva kraft som bild kan framkalla. Men Jaggers kommentar klargör även mediets komplexa inkonsekvens.
När jag sitter vid mitt köksbord och tittar upp på det inramade fotografiet ser jag lika mycket fotografen som artisten. Intrycken vävs ihop. På torsdag arrangeras en fotografiauktion där överskottet går till The Per Sinding-Larsen Trust. En nyinstiftad fond, i den Helsingborgsfödde musikjournalistens namn, som ska verka för att främja ung musikalisk talang. Istället för ekonomiskt stöd har flera fotografer skänkt printar av legendariska musiker, bland annat har Micke Berg donerat sitt porträtt av Johnny Rotten.
Men när du tittar på bilderna bör du fråga dig vad det egentligen är du ser. Allt är inte vad det först ser ut att vara.
Gå till toppen