Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Debattinlägg: ”Se till att det alltid blåser kring Helsingborgs makt.”

Makthavarna vill fatta stora beslut om Helsingborgs byggprojekt. Men befolkningen glömmer inte dåliga beslut i första taget. Det skriver Henrik Ranby, universitetslektor i kulturvård.

Detta är ett debattinlägg. Skribenterna svarar för åsikterna.
Maktens män i Helsingborg ska stå emot blåsten och fatta stora beslut om stora byggprojekt. Den skattebetalande befolkningen ska sluta engagera sig. Staden är inte till för dem, utan en vara som ska säljas i konkurrens med andra städer till investerare utifrån.
Detta är kontentan av stadsbyggnadsfilosofin hos kommunstyrelsens ordförande Peter Danielsson (M) och Christian Orsing (M), ordförande i stadsbyggnadsnämnden, så som de själva presenterade den i HD den 28 februari. Historien visar, enligt dem själva, att de har rätt.
Historien har emellertid också visat att befolkningen i en stad – politikernas uppdragsgivare och finansiärer – inte glömmer dåliga beslut i första taget.
Rivningarna av Centralpalatset, gamla Stadsteatern och Villa Skalet är tre kända exempel på dåliga beslut som ännu lever i folkminnet – fem till tio mandatperioder senare.
Det finns bra projekt och det finns dåliga. Det finns goda stadsbyggnadskompromisser och det finns sämre. Men i kommunalrådsretoriken är all utveckling och förändring alltid god av princip. Var det någon som sade ”utvecklingsfundamentalism”?
Danielsson och Orsing anför stadsbyggnadshistorien från 1980-talet och framåt för att bevisa sin tes. Men är det verkligen så enkelt?
Knutpunkten, enligt Danielsson och Orsing ”Sveriges mest moderna centralstation” på 1980-talet, har väl aldrig utmärkt sig som just centralstation eller som arkitektur. Den är och förblir en T-banestation med några kontorshus ovanpå, ett skolexempel på snålhet och dålig fastighetsförvaltning.
Vill man se en riktig centralstation – med både modernitet och historiens vingslag – får man åka till Lund eller Malmö, vill man se fräscha tunnelbaneväggar är Paris att rekommendera och vill man våga nyttja toaletten är Göteborgs central ett under av renhet jämfört med Knutpunkten. Visst, att gräva ner spåret var bra, att omöjliggöra dubbelspårig tunnel däremot katastrofalt.
Bakom Norra hamnendöljer sig ett stadsbyggnadsprojekt som förstärkte en redan segregerad stads segregation, ett projekt där kulturmiljövärden slarvades bort, där det felbyggdes fasader och där nyfunkisen mest blev en ytlig ram för nyliberalt bostadsbyggande, alltså att bygga för dem som betalar och strunta i alla andra. Är det den föredömligaste av historier?
Dunkers kulturhus har gått upp och ner. Tidigare personal vittnar om ett ganska ogenomtänkt hus med funktionella brister. Det finns skäl att tvivla på det som sevärdhet – 1932 års konserthus är så oändligt mycket elegantare. Allmänheten har sett kreativa Dunkerschefer lämna en efter en, just när utställningarna börjat bli intressanta. Det kan väl aldrig ha med politisk klåfingrighet att göra?
Danielsson och Orsing vill föra en ”nära dialog med de aktörer som vill vara med och utveckla Helsingborg”. Dialogen med en sunt kritisk befolkning, eller med stadsbyggnadsexpertisen, tycks dock vara mindre intressant.
Nyligen rev man Olympias historiska entré, där man med en ganska rimlig budget istället kunde ha bevarat en historisk krumelur som hade gjort Helsingborg intressantare. Nya Olympias arkitektur vill man helst slippa recensera.
Idag förstör man gladeligen utblicken mot Sundet från Landborgen – av tradition sett som ett av stadens främsta skönhetsvärden – med en stor låda på en redan överstor låda.
Endast efter hårt motstånd mot de styrande kunde Saltkristallerna spolas ut i Öresund och Färjestationstomtens värsta avarter dämpas. Och att det åtminstone blir en ”ny hamnpaviljong” kvar av det som en gång var Färjestationen – av en enig expertis ansedd som ett kulturminne av rang – är ju knappast något Moderaterna ska ha äran för.
Snarare visar det på vikten av att medborgarna ser till att det alltid blåser hårt kring makten. Först med detta kan Helsingborg kanske få politiker med en nyanserad syn på stadsbyggande och utveckling – och en stad som med självklarhet integrerar befintliga kulturmiljövärden i sin framtid.
Henrik Ranby

SKRIBENTEN

Henrik Ranby är universitetslektor i kulturvård vid Göteborgs universitet. Han är född i Helsingborg.
Gå till toppen