Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Resenärerna som förädlade själen

En avgrund öppnar sig mellan dagens charterturism och till exempel den då ännu unge poeten Per Daniel Amadeus Atterbom som sommaren år 1817 nyfiken, kunskapstörstande och full av förhoppningar ger sig ut i Europa. En resa som förväntas fylla hans liv med vederkvickande och skapande intryck, vad avser både skönhet och kunskap. Men resan ska även – och främst – vara personlighetsdanande. Den ska vara utvecklande, ge såväl själen som karaktären näring.
Från 1600-talet och framåt företar unga adelsmän och senare rikare borgarynglingar – under artonhundratalet även unga kvinnor – en mer eller mindre obligatorisk bildningsresa. Det kallas att bege sig ut på le grand tour. Europa ska genomkorsas. Kulturen – såväl konsten som litteraturen, landskapen och de människor som de hoppas att få möta – ska fylla de ungas sinne, förädla dem och förbereda dem för ett mer världsvant liv. Resorna, som ofta sträcker sig över flera år, är en viktig förberedelse för framtiden. Vid hemkomsten hoppas de självfallet att deras möten med samtidens europeiska storheter och kungligheter enklare ska ge dem tillträde till hovet och en mer givande ämbetskarriär.
Resandet ska ske i sakta takt, med obligatoriskt uppehåll vid särskilt viktiga platser, och får gärna avbrytas – om de resande lyckats få introduktionsbrev – för besök hos vittberömda poeter, författare och filosofer. Många stannar också en längre tid vid något av de mer kända universiteten för att bedriva studier. Men jakten på tidens celebriteter är nästan ohämmad i sin brist på respekt. Det skrivs en uppsjö med introduktionsbrev, hälsningar som förhoppningsvis ska öppna portarna till tidens författare och konstnärer.
Voltaire var till exempel så grundligt trött på alla dessa ivriga och beundrande besökare, att han gav sin betjänt stående order om att han var sjuk och sängliggande när droskor dundrade in på slottsgården till Ferney, nära Genève men på den franska sidan.
Den som idag ger sig ut på bildningsresa bör välja sitt resesällskap. I vagnen bör det vara en livfull trängsel av så udda personligheter som P D A Atterbom och Erik Gustaf Geijer, en mycket ung Fredrika Bremer med nyfiken blick och Anne Charlotte Leffler, Carl August Ehrensvärd är mest av allt målmedveten i sin otyglade entusiasm alltmedan Armfelt lider och klagar, men där finns också den mycket unga Sophie Trädgårdh med sin oförställda naivitet och flera andra. Själv skulle jag aldrig ge mig av utan Malla Silverstolpes litterära sällskap. Extra spännande är att då även läsa Erik Gustaf Geijers utgivna reseskildring. När man läser deras respektive skildringar och upplevelser är det minst sagt svårt att tro att deras resa sker tillsammans. Geijer framstår inte till sin fördel, säger jag med en kraftig underdrift.
När Atterbom den 1 juli 1817 – tjugosju år gammal, han har under ett antal år skjutit på resan – tar båten drabbas han redan första kvällen av svår sjösjuka och får lägga sig till sängs i sin koj. Men redan nästa dag har han uppenbarligen repat sig och skriver i sin dagbok: ”Mot nästa middag var jag dock temligen återställd, och sedan jag inhemtat ett ymnigt mått af både solid och spirituös förstärkning, gick jag fullkomligt rask ånyo upp på däcket.”
När Atterbom och de andra artonhundratalsmännen och -kvinnorna tar sig ner genom kontinenten utnyttjar de i görligaste mån de reguljära hästskjutsarna eller – ännu vanligare – postvagnarna som går med viss regelbundenhet mellan städerna. Problemet med postvagnarna är att de skakar något förfärligt på de dåliga vägarna.
Den vad avser svenska förhållanden måhända mest kända grand tour är den som Gustaf III företog 1783 till 1784. Självfallet följdes han åt av en mängd hovdignitärer och även konstnärer och andra som kunde berika hans resa, genom sitt vetande vidga vyerna och förbereda kungligheten för vad och vem de skulle möta vid nästa anhalt. Vid sin sida hade han gunstlingen Gustaf Mauritz Armfelt, som i brev till vänner ger uttryck för hur utomordentligt uttråkad han är under i princip hela den långa resan. Där fanns även Axel von Fersen d.y. och riksantikvarien Gudmund Göran Adlerbeth och den framstående skulptören Johan Tobias Sergel.
Idag är nog annars Carl August Ehrensvärds resa mellan åren 1780 och 1782 den mest kända genom de två böcker han skrev och även tecknade, ”Resa till Italien” (1786) och De fria konsternas filosofi” (1786). Själva reseskildringen utkommer i nyutgåvor ännu idag.
Det är även i vår moderna sönderstressade tid en utmaning och ett på djupet bildande nöje att ge sig ut på en långsam resa i Europa. Söka efter förflutenhetens spår, känna historiens milda fläktar dra förbi i gamla bibliotek och murkna slotts salar, få skåda en levande historia i de dunkla och undersköna kyrkornas inre. Res helst med hjälp av tidigare resenärers ord i medvetandet. Läs på, ta med böcker av särskilt värde. Det ger dagens grand tour en dubbel laddning. Och när det är som bäst förmår nuets upplevelser flyta samman med historiens händelser.
Gå till toppen