Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Helsingborg

”Det finns ingenting för mig här längre”

Hon drömde om ett bättre liv i Sverige. Det blev inte så. Vi har träffat EU-migranten Alina Vasile som snart tvingas packa ihop sitt tält. Men vart ska hon ta vägen?

På Stenbrogårdens camping har en container rullat in. Det är det första synliga tecknet på vad som är på väg att ske.
Alina Vasile, 31, har börjat räkna ner dagarna. Senast den 31 mars ska hon och de andra EU-migranterna ha fällt sina tätt uppradade tält, packat ner de få tillhörigheter de har och lämnat platsen.
Då dör också slutligen drömmen om ett bättre liv i Sverige. Så känns det.
– Det finns ingen framtid, ingenting, här för mig längre, säger hon.
Alina Vasile börjar sin berättelse tre år tillbaka i tiden:
Tillsammans med sin cancersjuke make och deras två söner levde hon i fattigdom i staden Buzau i sydöstra Rumänien. Utan arbeten och med ett grovmaskigt socialt skyddsnät låg fokus på att försöka äta sig mätta för dagen. Men kanske fanns det en väg ut.
– Jag visste inget om Sverige, men det sades att det var ett bra land. Genom att resa hit hoppades jag få ett jobb och ett riktigt boende, sedan skulle mina barn och min man komma hit, säger hon.
Bussbiljetten, enkel väg, kostade motsvarande 1200 svenska kronor. Det tog henne fem månader att tigga ihop pengarna. Att säga farväl till övriga familjen var tufft, men för allas skull måste hon ta chansen.
Här i Helsingborg har dagarna följt sitt givna mönster allt sedan dess.
Alina Vasile vaknar i tältet klockan sex på morgonen. Hon äter frukost på det hon har tiggt till sig eller haft råd att köpa kvällen innan.
Promenaden till centrum tar en timme för en med raska ben som hon, för andra betydligt längre. Med sig har hon en liten mugg samt en skylt på vilken hon, fattig tvåbarnsmamma, vädjar om pengar.
Utanför Knutpunkten eller någon av butikerna i närheten sätter hon sig på knä med utsträckt hand. Hon är i nivå med en större hund.
– Men hundar i Sverige har ett bättre liv än jag, säger hon.
Vissa personer ger henne en slant, andra ber henne att dra till Rumänien eller åt helvete. En bra dag får hon ihop 150 kronor, en dålig dag en femma. En bra vecka kan hon skicka några hundralappar till familjen där hemma, en dålig vecka inget alls.
Naiv eller ej, tillvaron här blev inte som hon hade hoppats på. Den tar inte henne eller familjen längre än till ännu ett varv i ett hackigt hjul.
Beskedet att campingen ska stängas för EU-migranterna ställer situationen ytterligare på sin spets.
– Jag tycker att det är fel. Ge mig ett riktigt jobb, vad som helst. Ge mig ett hem. Hjälp oss.
Samtidigt håller hon med om att campingen inte är en långsiktig lösning. Även om den funnits kvar hade hon nog inte orkat leva så längre.
Därtill är längtan för stor.
Just den här dagen blir äldste sonen tonåring. Alina Vasile gråter när hon gratulerar honom på födelsedagen via videosamtal på mobilen.
– Det känns bra att se honom. Men... Jag kan inte krama eller pussa honom.
Därför är ett beslut nog fattat: om staden ställer upp med pengar till resan kommer hon att återvända till Rumänien.
– Att bo på en toalett på Knutpunkten är inget liv. Jag vill inte vara här längre. Jag vill hem.
Hur skulle det bli att komma hem?
– Det skulle bli fantastiskt att träffa min familj, svarar Alina Vasile.
– Men efter en eller två dagar är det: "i morgon har vi ingen mat, hur gör vi?"
Gå till toppen