Kultur

”Många går runt och tittar på annat än konsten”

Det är med blandade känslor som konstnärerna Anne-Beth och Ralf Borselius öppnar sitt hem på Österlen för besökare. 

De vida landskapen och böljande åkrarna utanför Ralf och Anne-Beth Borselius hus framstår som karga denna soliga men kalla vårvinterdag. Vallby på Österlen är ödsligt den här tiden på året. Fiken och restaurangerna är stängda och under hela bilresan hit såg vi bara två personer ute i området. Men solen får det att åtminstone påminna om vår.
– Nu är det i alla fall ganska ljust. Det är värre när det är mitt i vintern och kolsvart. Då blir allt bara som ett svart ödelandskap och man ser varken himmel eller jord, säger Ralf Borselius.
Anne-Beth Borselius har arbetat med keramik sedan hon var nitton år. Här jobbar hon medan hennes make och samtalspartner Ralf Borselius tittar på.Bild: Emma Larsson
Här ute har paret bott länge nu. De tror inte att det är alla som orkar bo året runt i vad som mest är känt som en sommaridyll. De berättar att flera som flyttat ut till Österlen permanent har fått panik när vintern fallit på. Men Borselius trivs.
Läs mer:Karta: Här är alla utställare på konstrundan
När de var i trettioårsåldern tröttnade de på Stockholm där de bodde medan de gick på Konstfack. De saknade lugn och en egen trädgård att vara i. De hade hört att det fanns många andra konstnärer på Österlen, och på den tiden var husen här ute billiga. Utan några stora lån på villan har de kunnat försörja sig på konsten nästan hela livet. Här ute har de haft sina arbetsplatser under största delen av sina karriärer. I över tre decennier har de gått upp halv nio varje morgon och sedan arbetat i sina respektive verkstäder hela dagarna.
Det blir så intimt att ha folk hemma hos sig. Även om det är trevligt så blir det väldigt nära inpå.
När de först valde att flytta till Österlen och Hammenhög hade de hört om andra konstnärer som flyttat ut hit och som fick så mycket sålt under påskarna. Nu har de själva varit med många påskveckor, och Konstrundan är något de brukar se fram emot. Men samtidigt som Anne-Beth Borselius tycker om det personliga med att ha folk i sitt hem och sin arbetsplats så känner hon sig alltid lite utelämnad.
– Det blir så intimt att ha folk hemma hos sig. Även om det är trevligt så blir det väldigt nära inpå. Därför är det skönt att vi bor lite undangömt. Jag är glad att vi inte bor på kuststräckan.
Anne-Beth Borselius tycker mycket om att skapa bruksföremål. Hon inspireras mycket av femtiotalsmönster och naturen.Bild: Emma Larsson
I vanliga fall är det bara Anne-Beth och leran i studion, därför tror hon att det blir en hård kontrast när folk plötsligt dyker upp i hennes lokal som är den plats hon har tillbringat mest tid i hela sitt liv i. När besökarna kommer upplever hon att många är minst lika intresserade av att se hur deras hem och liv ser ut som de är av själva konsten.
– Många går runt och tittar på annat än konsten. En del börjar läsa ur böckerna i bokhyllan, andra kollar på vykort jag har på väggen och vissa är mer intresserade av att titta på trädgården.
Hemma i Borselius välbevarade artonhundratalshus blir vi först mottagna i Anne-Beths ateljé. Elden från vedugnen som hon har igång ger ifrån sig en famnande värme, reflexmässigt tror man att man ska bli bjuden på glögg. Den delen av huset som hennes studio ligger i är från sent artonhundratal vilket märks på de spröjsade fönstren och de mörknande träbjälkarna i det låga taket.
Många går runt och tittar på annat än konsten. En del börjar läsa ur böckerna i bokhyllan, andra kollar på vykort jag har på väggen och vissa är mer intresserade av att titta på trädgården.
Anne-Beth Borselius har alltid vetat att hon ville bli konstnär. Hon blev intresserad av lera första gången som nittonåring när hon hade en pojkvän som var keramiker. Under gröna vågen flyttade de till Västerbotten där de hade en keramikstudio som Anne-Beth tillbringade mycket tid i. Hon tyckte om hur hon fick arbeta med fingrar, smutsa ner sig och känna föremål bli till med sina bara händer.
Senare började hon studera keramik på Konstfack, där hon också träffade Ralf Borselius. De beskriver Konstfack på den tiden som en väldigt fri institution. Man kunde gå in och ut mellan olika klassrum och någonstans möttes de i korridorerna. Tillslut blev de ett par. Nu fyrtio år senare står brännugnen på i hennes studio här på Österlen. I ugnen har hon vad som ska bli blomkrukor, vilket är det hon gör mest nu för tiden.
– Jag har gjort skulpturer också, men har alltid gillat att göra bruksföremål. Det är något slags urform i keramiken, jag tycker om att kunna föreställa mig någonting i föremålen. Jag tycker också om hur jag kan variera till exempel krukor i det oändliga.
Anne-Beth Borselius skapar mönster till en blivande blomkruka. Hon använder sig ofta av tekniken där man kavlar på ett mönster med hjälp av olika brodyrer.Bild: Emma Larsson
Anne-Beth Borselius inspireras av allt. Hon tycker om att titta på textilier och femtiotalsmönster. Hon letar efter sådant som kan få henne att känna livskraft. Hennes krukor är ofta lövmönstrade och hon gillar att samla inspiration i naturen. Men hennes viktigaste inspirationskälla är Henri Matisse.
– Matisse kanske inte syns på min konst. Men när jag tittar på hans målningar är det som en livsinjektion som ger mig skaparlust.
Läs mer:”Varje sten har en identitet, som ett eget konstverk”
Hennes make Ralf Borselius jobbar främst med träskulpturer nu för tiden. Men tidigare jobbade även han i lera.
– Det Anne-Beth gör är ju väldigt vackert. Men när jag höll på med det kom jag till en punkt när jag blev väldigt snitsig, som för mig inte är något fint ord. När jag började med trä kunde jag inget om det och då blev det automatiskt mer distinkt.
Matisse kanske inte syns på min konst. Men när jag tittar på hans målningar är det som en livsinjektion som ger mig skaparlust.
Ralf Borselius menar att han mer är ute efter en uttryckskraft snarare än att göra något som är vackert. Han vill skapa saker som väcker känslor och frågor hos folk och tycker att det rustika och grova känns mer ärligt än det tillputsade och vackra. I närmare tio år har han arbetat med ett koncept som han kallar ”Liten på jorden” som är små mullvadsliknande träfigurer som han täljer. Figurerna saknar allihop ansikten eftersom Ralf Borselius vill att betraktaren ska kunna tolka in olika känslor och betydelser i skulpturerna.
– Jag har jobbat med de här små varelserna länge nu. Jag gör dem i alla möjliga versioner, en del sitter och ser lite molokna ut, andra har fått små ungar och en del har fått en liten resväska. Jag vill inte döpa dem med resväska till ”Liten på resa”, utan vill att betraktaren ska vara fri att kunna tänka att figuren har resväskan av vilken anledning som helst.
Ralf Borselius i sin träverkstad tillsammans med hunden Timmy. Verkstaden har Ralf byggt själv, fönstren har från början tillhört en gammal kyrka.Bild: Emma Larsson
Ralf Borselius ”Liten på jorden” har blivit till offentliga bronsstatyer i Trelleborgs stadspark. Han tror att skulpturerna är populära för att man berörs av dem och känner igen sig i dem. Att de blir allmängiltiga eftersom man kan läsa dem på många olika sätt. En del uppfattar dem som vemodiga, säger han, men menar att många också tycker att det mesta han gör har ett vemod över sig.
Läs mer:18 favoriter på konstrundan
 
Trots att paret Borselius har bott och verkat tillsammans i samma hus i över trettio år tycker de att de knappt har påverkat varandras konst över huvud taget. Anne-Beths studio ligger på ena sidan huset och Ralfs den på andra. Som konstnärer har de väldigt olika intresseområden och stilar, och de säger att de under åren mest har odlat sina egenheter i sina respektive ändar av huset. Ralf i sin träverkstad som behöver vara ljus och torr, och Anne-Beth i sin keramikstudio som måste vara mörk och fuktig.
– Vi är ju samtalspartners, ibland frågar vi varandra om den andres åsikt om man är osäker på något. Men vi har inte påverkat varandras konstnärskap något nämnvärt, säger Ralf Borselius.
Ralf Borselius har arbetat med konceptet ”Liten på jorden” i ungefär tio år nu. För det mesta förekommer de som små träfigurer. Men han ritar även bilder på dem och de finns till och med som bronsstatyer i Trelleborgs stadspark.Bild: Emma Larsson
Det Anne-Beth och Ralf Borselius har gemensamt med sin konst är att de försöker att inte låta efterfrågan styra deras skapande. De tycker att man som konstnär lätt förlorar själen i konsten om man tänker för mycket på vad som är gångbart bland köparna. När något har blivit för lättsålt har de snarare blivit oroliga än glada. De vill vara uppmärksamma på att inte tappa bort fundamentet i sitt konstnärskap när något har blivit populärt.
– Jag tror det är lätt att tappa bort sig själv i kommersialismen. Man måste komma ihåg vad man själv vill. Som konstnär bör man ställa sig frågan ”vad hade jag gjort om jag bara hade ett år kvar att leva?”. Man ska inte tänka att ”sen” ska jag experimentera. Den tiden kanske aldrig kommer, säger Anne-Beth Borselius.
De tror båda att det kan löna sig i slutändan om man är envis med att behålla sin integritet och inte vika sig för kommers. Ralf Borselius har gjort många offentliga verk. Utöver de i Trelleborg har han även skulpturer i skolor, på lekplatser och parker i andra kommuner. De uppdragen tror han inte att han hade fått om han hade koncentrerat sig på att tjäna så mycket pengar som möjligt.
Ralf Borselius tillsammans med hunden Timmy i sin verkstad. Här inne jobbar han mycket med sitt projekt ”Liten på jorden”, de mullvadsliknande figurerna som syns på bordet och på teckningen i bakgrunden.Bild: Emma Larsson
På Konstrundan brukar det ändå vara många besökare som vill köpa både Ralfs och Anne-Beth Borselius konst. De har varit med på drygt trettio konstveckor nu och förstår mer och mer hur viktigt det är för folk att få komma in och se hur konsten blir till och hur ateljéerna ser ut.
– Jag tror att det är intressant för köparna att få se var sakerna kommer ifrån och träffa människorna bakom, konsten blir nog mer levande på det sättet, säger Anne-Beth Borselius.
Mötena är också det som Ralf och Anne-Beth uppskattar mest med Konstrundan. De tycker att det är intressant att höra gästernas tolkningar av deras konst och ofta uppfattar besökarna verken på ett helt annat sätt än vad de själva gör. Ralf beskriver hur han brukar tjuvlyssna på besökarnas småprat. En del personer har kommit varje konstrunda i trettio år och har nästan blivit samlare.
Ralf Borselius täljer en figur ur serien ”Liten på jorden” som han har ägnat sig åt i ungefär tio år. Figurerna förekommer i alla möjliga former.Bild: Emma Larsson
De tror båda två att de hade saknat Konstrundan om de skulle sluta vara med. De blir glada av att så många vill komma ut till dem och är intresserade av deras konst.
Anne-Beth och Ralf bjuder oss på te och digestivekex innan vi går. De går över knarrande golv genom huset med den irländska före detta gatuhunden Timmy hack i häl och plötsligt känns det som att man är på den engelska landsbygden.
Tröttnar ni aldrig? Tänker ni någonsin på att strunta i det här och flytta in till Malmö?
– Lite, ibland kanske. Fast nä, det är ett jättebra liv. Jag behöver skapa, och här ute har jag fått göra det ostört i trettio år. Nu ska jag fortsätta med krukorna till Konstrundan. Även om det är lite stressigt nu är det lika kul som alltid, säger Anne-Beth Borselius.
Hennes make instämmer. Vi tömmer våra koppar och går mot bilen. Anne-Beth går till sin lera, och Ralf till sitt trä.
Läs alla artiklar om: Konstrundan 2016
Gå till toppen