Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Helsingborg

”De kan spara miljoner om jag lägger mig ner”

Vi möter fyra äldre som har drabbats av besparingarna.

Set-Inge Gustafsson betraktar våren genom fönstret. Det är rena fotbollsvädret.
I livet som en gång fanns hade han cyklat ner till idrottsplatsen och lett träningen.
På väggen i vardagsrummet hänger en bonad. Den föreställer en man i arbetskläder som hyvlar i verkstaden.
I livet som en gång fanns var snickaren han själv.
Set-Inge Gustafsson dricker med sugrör ur vattenglaset som Veronica Elg håller upp. Efter att ha blivit förlamad är han beroende av de personliga assistenterna dygnet runt. De känner varandra utan och innan. Nu hotas den tryggheten.Bild: Patricia Ståhl
Nu kämpar hans läppar för att forma orden. Rösten är så tyst att man måste sätta sig tätt intill för att höra och förstå.
– Jag kan ingenting, säger han.
Det började 2006 med att höften gick ur led. Sedan upphörde muskulaturen successivt att fungera: vänster arm, vänster ben, höger arm, höger ben. Han är i dag förlamad från tårna upp till halsen. Också talet har drabbats.
Läs också Helsingborg satsar lite på de äldre
Set-Inge Gustafsson gick från ett aktivt liv till kryckor till rullstol till permobil, från heltidsarbete till sjukskrivning till förtidspension. Allt skedde inom loppet av fyra år och utan att någon medicinsk förklaring har kunnat ges.
Sonen Marcus, som är på besök, brister i gråt. Han tänker på hur pappan gradvis försämrades och isolerade sig i hemmet.
– Jag vet inte hur många gånger jag ringde och tjatade och grät om att du skulle komma ner och titta på fotboll. Svaret var ofta: "äh, vi får se". Jag fick förtränga det för att det var så jobbigt, ville inte pressa dig heller.
Pappan nickar. De första åren hade han inte lust att göra någonting. Det har krävts en tuff bearbetning för att nu kunna säga:
 
Men vad fan ska man göra? Det är bara att acceptera det.
 
Utan de personliga assistenterna från kommunen hade det aldrig gått, betonar Set-Inge Gustafsson. Sex personer arbetar i skift för att ge honom stöd dygnet runt.
Också här var det en process att gå igenom: han måste släppa främmande människor tätt inpå sig, ja praktiskt taget lägga sitt liv i deras händer. Nu känns de som extra familjemedlemmar.
– De är mina armar och ben, jag känner mig trygg med dem, säger han.
– Det tog nog ett år innan vi kände att nu börjar vi se framåt. För det första ska man lära känna varandra, det är ett nära arbete. Vi har också lärt oss att läsa av honom och hans behov, säger Veronica Elg.
De personliga assistenterna har också sporrat honom till att bli mer aktiv. Viljan att göra saker är tillbaka. Jo, han följde till slut med och såg sonen spela fotboll. Det var ett ögonblick av fullständig lycka för dem båda.
 
"De är mina ben och armar, jag känner mig trygg med dem", säger Set-Inge Gustafsson om de personliga assistenterna från kommunen.Bild: Patricia Ståhl
 
Men hur blir det nu?
Set-Inge Gustafsson har ofrivilligt blivit en av bitarna i ett kommunalt ekonomiskt pussel.
Den blågröna politiska majoriteten gick visserligen ut på tisdagen och lovade extra miljoner till vård- och omsorgsnämnden. Tillskottet gör att fler nedskärningar inte behövs göras i år.
Läs också Slutsparat på vård och omsorg
De besparingar som redan är klubbade står dock fast. En av dem innebär att kommunen lägger ut sin personliga assistans på entreprenad.
Ett 40-tal personer, däribland Set-Inge Gustafsson, mister därmed möjligheten att välja kommunalt. Det känns "jävligt otryggt". Dessutom faller det på sin egen orimlighet, menar han, att de privata bolagen kommer att erbjuda en lika bra service som nu.
– De ska ju tjäna ihop de fem miljoner som kommunen sparar in.
Det är inte säkert att de nuvarande personliga assistenterna får jobb i den privata regin. Med ny personal skulle han på nytt få kämpa med att bygga upp ett förtroende.
Han är rädd att inte orka det, att i stället falla tillbaka i passivitet. Hans känsla är att politikerna ger sig på de allra svagaste.
 
 De kan spara många miljoner om jag lägger mig ner. Men jag ger mig inte så lätt.
 
Därför vill Set-Inge Gustafsson dela med sig av sin berättelse. Och det där med att han ingenting klarar av stämmer ju faktiskt inte.
– Än så länge kan jag prata lite.
 
***
 
Rena möget – så tycker Kurt och Ingeborg Emanuelsson om beslutet som kan dra in deras kommunala städhjälp. På grund av sina ålderskrämpor mäktar de själva bara med några försiktiga tag med dammsugaren. Att ge sig ner på knä och damma lister är inte att tala om.Bild: Patricia Ståhl
 
"Man vet att man har kommit upp i åren när man böjer sig ner för att knyta skon och medan man ändå är nere passar på att se om det inte finns något mer man kan göra - plocka lite damm i något hörn eller så."
Det var Magnus Härenstam som sa det.
Kurt och Ingeborg Emanuelsson, 85 respektive 81, skrattar gott åt den träffsäkra formuleringen. För egen del tar de dock det säkra för det osäkra – numera.
Hon är beroende av rollator efter att ha fallit i hallen och spräckt lårbenet. Han blir yr och får huvudvärk av att böja sig hastigt framåt. En hjärtinfarkt (hon) och bypassoperation (han) finns också på kontot.
– Jag fick gå och lägga mig emellanåt när jag städade, fastän det inte är en stor lägenhet. Ska vi ner på golvet och torka lister, nej det går inte, säger hon när vi träffas i deras hem på Karl X Gustafs gata.
Ändå gnodde de envist på. Vana vid att sköta ruljangsen själva – de drev Ica-affären Brunnen i 18 år – vill de inte gärna ligga någon annan till last.
Det krävdes en direkt order till slut.
– Vår son ringde och sa: "nu får det vara nock!"
Sedan ett år anlitar de kommunens städhjälp. Städerskan kommer varannan vecka och gör ett tvåtimmarspass: dammsuger, dammar, våttorkar golv, torkar lister, kontakter, dörrkarmar med mera. För detta betalar paret Emanuelsson 193 kronor i timmen. På köpet får de trevliga sociala möten.
– Det blir alltid kaffe efteråt. Och så kan vi dra en liten historia på var sitt håll, säger Kurt Emanuelsson och skyndar sig att tillägga:
– Inga fräckisar alltså, ha ha, både hon och vi är troende...
 
"Och så får vi gamla inte någon städning. Det är bedrövligt", säger Ingeborg Emanuelsson om att kommunen samtidigt lägger ner mångmiljonbelopp på projektet med gamla Ångfärjestationen.Bild: Patricia Ståhl
Kurt Emanuelsson är kritisk till de hårdare kraven för att få kommunal städhjälp.Bild: Patricia Ståhl
 
Rena nöjet, med andra ord – om det inte vore för det kontroversiella besparingsbeslut av vård- och omsorgsnämnden som står fast.
Fram till nu har personer över 67 år kunnat få hjälp med städning i hemmet genom en förenklad handläggning av kommunen. I fortsättningen kommer det i stället att krävas en särskild utredning för att få ett ja.
Förändringen beräknas leda till att 30 procent av de 1650 personer som har hjälpen i dag blir utan den. Detta ska ge en besparing på fyra miljoner kronor.
– Hur ska de kunna bedöma om du har behov eller inte? Som äldre, ena dagen kan det vara ganska bra och andra ren skit, säger Kurt Emanuelsson.
Att anlita privat städhjälp, om så skulle krävas, är de inte helt pigga på. De ser det som kommunens skyldighet att erbjuda sina äldre en sådan service fullt ut.
 
Om jag var politiker skulle jag tänka: vad kan jag dra in på utan att ställa dem till svars som har jobbat i hela sitt liv. Man sparar på den kategori människor som verkligen behöver hjälp sista tiden de går här, säger han.
 
Kommunala investeringar sticker i deras ögon. Ett färskt exempel är gamla Ångfärjestationen. Här står kommunen för större delen av kostnaden på 25 miljoner för att bygga ut kajen dit byggnaden flyttats.
– Och så får vi gamla inte någon städning. Det är bedrövligt, säger Ingeborg Emanuelsson.
Då svarar de styrande politikerna att det är olika budgetar som man inte kan ställa mot varandra?
– Ja men det är taget från samma kassa från början. Det är pengar som kommer in från den totala folkmängden som sedan fördelas.
För Ingeborg Emanuelsson handlar detta inte bara om städning eller inte. Frågan har ett djupare symbolvärde.
– Man känner att när man kommer upp i pensionsåldern är det ingen som bryr sig. De vill helst bli av med en, säger hon.
 
***
På väg mot dagens höjdpunkt. Varje morgon lämnar Kalle Åström lägenheten för vidare promenad till träffpunkten på andra sidan gården. Och så kommer det att förbli – tack vare att han och de andra seniorerna protesterade mot nedläggningsplanerna.Bild: Patricia Ståhl
 
Hos Kalle Åström ringer väckarklockan vid sju. Den stående frukosten består av en tallrik fruktyoghurt och smörgåsen som hemtjänsten brett.
Efter att ha lyssnat på HD:s taltidning gör han sig i ordning och tar hissen ner. Vant kryssar 97-åringen, som nästan är blind, fram med sin rollator till träffpunkten Rosenknoppen på andra sidan gården. Varje sväng, buske och asfaltkant finns memorerad.
– Jag har gått här i över 20 år, vet du. Efter att min hustru hade gått bort 1994 frågade hennes hemtjänst om jag ville dricka luciakaffe hos dem i samma lokaler. Sedan dess har jag fortsatt att komma hit.
Vi har träffat honom förut. Fem träffpunkter för äldre, däribland denna på Planteringen, hotades av nedläggning. På så vis skulle vård- och omsorgsnämnden spara 2,6 miljoner kronor om året.
Läs också Nu markerar seniorerna: Rör inte vår träffpunkt!
Seniorerna rasade. De varnade för att många av dem, däribland Kalle Åström, skulle bli isolerade i hemmet utan denna samlingsplats med gymnastik, sång, middagar och social samvaro.
Den blågröna majoriteten klubbade trots detta igenom beslutet – bara för att dagar senare ändå ge efter för trycket.
– Då blev det fest! säger Kalle Åström.
Han själv tog fram whiskeyflaskan för speciella tillfällen, satte sig i fåtöljen där hemma och njöt av segerdropparna.
 
Jag tänkte att det var ju skönt att de gav med sig i alla fall. Jag hoppades ju men visste inte vad jag skulle tro.
 
För honom var det självklart att delta i protesterna, bland annat genom att skriva på namnlistan som gick runt för några veckor sedan.
– Jag förstår inte den som inte tycker att det angår. Det är livskvalitén det hänger på. Träffpunkten betyder rätt mycket, jag vet att jag har någonstans att ta vägen, någon underhållning. Måendet blir lite bättre av det.
Läs också Träffpunkter läggs inte ner
Han är över huvud taget kritisk till besparingarna inom vård och omsorg. Precis som paret Emanuelsson ställer han dem mot den påkostade satsningen kring gamla Ångfärjestationen.
– Där är det inte frågan om pengar. Kan de göra så stora saker och sedan börja dra in för de äldre, det stämmer inte riktigt.
Kalle Åström arbetade som tapetserare och mattläggare under sin yrkeskarriär. På fritiden har resor varit det stora intresset. "Synd bara att jag inte hann med Amerika också", sa han till sin svärson för några år sedan.
– Då tände han till, jag förstod att något var på gång. Så kom han med en broschyr och sa: "här kan du välja ut de platser du vill se".
Flygplanet lyfte i maj 2012. Vid ankomsten till USA fick svärsonen genomgå de omfattande id- och säkerhetskontrollerna. "Ska de börja jävlas alleredan", tänkte Kalle Åström och stegade fram.
– Mannen tittade på mitt pass och sa till sin kollega: "har du sett årtalet?" Sedan bara vinkade de in mig, vassego!
Niagarafallen, Grand Canyon och Las Vegas – det blev en oförglömlig tripp.
– Det betydde mycket, det var något som fattades. Och jag visste att detta måste bli den sista resan.
 
"Det var vansinnigt", säger Kalle Åström om politikernas planer på att lägga ner träffpunkter.Bild: Patricia Ståhl
 
Ett halvår senare fick Kalle Åström en propp i det friska ögat. Uppe i de 97 och nästan utan syn befinner han sig nu i en trist tillvaro. Det är bara att ta en dag i taget och försöka göra det bästa av den.
– Jag vet ju att jag inte har så lång tid kvar. Det är hopplöst på sätt och vis, jag har inget som kan bli bättre och inget att se fram emot.
Jo, rättar han sig, en sak:
– Träffpunkten.
Gå till toppen