Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

I envig med evigheten

De sista soldaterna, och de sista bödlarna, som deltog i Förintelsen är idag måhända döda. Även de få överlevarna är också avlidna eller rör sig nära det mörka djupet, åldern har tagit ifrån dem det sista – där nazisterna misslyckades.
Kanske var Imre Kertész ett av de sista stora samvetena i litteraturen. Varje rad han skrev var färgat av Förintelsens blod, av krossade barnskallar mot husväggar, av sadistiskt skadskjutna kvinnors sista skrik.
Kertész hade en grundtanke. Auschwitz är inte möjligt. Men det har hänt, miljoner människor var beredda att förneka sin egen mänsklighet för att utrota miljontals judar och homosexuella, resandefolk och kommunister. Auschwitz finns, men det finns enbart för att det verkligen har hänt. Annars kan det inte finnas. Men det som hände inträffade verkligen. Det har funnits och därmed finns Auschwitz. Det rör sig om ett skarpt och skrämmande inhumant före och ett smärtsamt efter. Det är en mycket viktig tanke – läs den gärna igen. Ty den är fortfarande en utmaning för vår tid – och det i högre grad än på länge.
”Säg aldrig att Auschwitz inte går att begripa”, skriver Kertész. Auschwitz är begripligt. Det har funnits. ”Ordet ’obegriplig’ hör till exempel också till språket före Auschwitz. Före Auschwitz var det verkligen obegripligt, i Auschwitz och efter Auschwitz naturligt.”
Kertész skrev med en filosofisk intensitet – en tankens hårda närhet – som vore han dygnet runt inbegripen i envig med evigheten och sina svåra erfarenheter. Verklighetsskildringar, skakande och sanna i varje blodsdroppe, varvas genomgående med de filosofiska slutsatser som vad som inträffat måste leda till. Denna effektivt drabbande blandning av filosofi och personliga minnen utmärker Kertész författarskap. En av frågorna rör motsättningen mellan å ena sidan Adornos kända yttrande att ”efter Auschwitz är det omöjligt att skriva poesi” och å den andra sidan Albert Camus ”det är vår plikt att vara lyckliga”. Kertész ansluter sig, paradoxalt nog, till den tvångsmässiga lyckans anhängare. Men vägen dit är krävande. ”Människan föds inte till världen för att som en utmönstrad reservdel försvinna i historien, utan för att förstå sitt öde, se sin dödlighet i vitögat.”
”Bara insikten kan höja människan över historien.”
Imre Kertész hade inga illusioner om den värld han levde i, särskilt inte under sina sista år som han levde i exil. Han bytte hemortsadress till Berlin från Budapest på grund av antisemitismen. Hans svartsyn gick djupt; flinthård och omutlig existerade den som en skugga vid hans sida, eller snarare: som en med våld inskuren del av hans personlighet.
Hans pessimism var inte av det lättköpta slaget. Han verkade dessutom sakna den spridda och vanliga förmågan att vara förnöjsam och tillfreds med livet enbart för att just denna dag eller denna vecka är lugn och behaglig. Varje dag levde det förflutna vid hans sida.
Såret kunde aldrig läka.
Han kunde aldrig bli hel igen.
Minnena drog sig aldrig tillbaka. De bara ökade i styrka.
Gå till toppen