Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Huset som pumpar liv i konsten

Molnen vilar mörka över Borstahusen och havet är lika stålgrått som den befästningslika byggnaden som omsluter det gamla Pumphusets nygotiska tegelfasad. Regnet hänger i luften. Med kontrastens fulla kraft slår kulörerna i Rolf Hansons målningar mot mig när jag huttrande kliver in på den lilla konsthallen. Åsynen av de varma, glödande färgfälten på väggarna är som att bli insvept i en mjuk yllefilt. Murriga och samtidigt lysande, som en solig höstdag snarare än denna kylslagna våreftermiddag.  
Rolf Hanson, född 1953 i Malmö, jämförs ibland med de amerikanska abstrakta expressionisterna, men mina associationer på den här utställningen går snarare till de tidiga modernisterna: tänk Paul Klees eller Robert och Sonia Delaunays färgrutor, fast med Paul Gauguins mustigt jordiga palett, eller till och med Gustav Klimts guldskimrande dito. Det finns romantiska kvaliteter i hans tjockt pålagda färg, också när han som här håller sig till rektanglar och andra mer eller mindre strikta former. Ja, färgerna lever. Purpurnyanserna omfamnas av gult, orange och ockra, här och där sprakar ett klart turkost fält till.
Målningarna, som samtliga saknar titel, kan påminna om ett uppodlat jordbrukslandskap från ovan eller huskroppar i en stad, ett lapptäcke eller varför inte ett Tetrisspel. Det är konst som snarare vill få en att känna än att tänka.
Rolf Hansons vibrerande valörer sätter färg på Pumphusets tioårsjubileum. Tio år - har inte Pumphuset funnits längre än så? På den här relativt korta tiden har det etablerat sig som en institution, men det var långtifrån någon självklar sak att den lilla industribyggnaden från 1883 som användes för att tvätta betorna till Säbyholms sockerbruk skulle bli ett konstcentrum. Länge stod det som ett förfallet och rivningshotat ödehus. Räddningen fanns i Byalagets mångåriga kamp för att stoppa de överhängande rivningsplanerna och skapa ett hembygdsmuseum, samt Borstahusens konstförenings behov av en lokal. Åtskilliga finansieringsturer senare stod ett kulturcentrum med vidhängande restaurang, eller tvärtom, och blickade ut över sundet och Ven.
När Annika J Lindskog på den här sidan skrev om invigningen för ett decennium sedan kallade hon det "nästan som ett Louisiana i miniatyr": "Ambitionen har också varit att skapa ett kulturhus inte bara för lokalbefolkningen eller som utställningshall för lokala förmågor – utan snarare som utflyktsmål och turistattraktion."
När jag frågar vår konstkritiker Linda Fagerström om hur väl Pumphuset har lyckats med sina ambitioner och vilken roll det spelar för Landskronas konstliv lyfter hon fram den första tidens satsningar på unga och nyutbildade konstnärer, som en gång om året presenterades i ett slags grupputställning:
– Det var en viktig insats och betydelsefullt för de som fick ställa ut. Det fanns en tanke med att blanda de säkra korten med friska fläktar. Där var de inne på ett bra spår och det är synd att de har släppt det.
Ja, uppenbarligen var Pumphuset inne på rätt spår: redan efter ett års verksamhet utsågs konsthallen till en av landets nio bästa i tidskriften Konstvärlden Disajn. Vad händer efter ett decennium? Slår sig verksamheten till ro eller finns fortfarande viljan att blåsa in ny luft i konsten?
Konstföreningens ordförande Lennarth Cronsell är stolt över jubileumsårets program – att till exempel göra en utställning med Rolf Hanson är något de jobbat på i fem år. Han berättar om de tusentals timmars ideellt arbete som ligger bakom verksamheten. Att locka yngre personer till konsthallen är en utmaning de har framför sig: de vill gärna ha in fler unga namn som ställer ut, säger han, men också att det gäller att balansera mellan det nyskapande och det som publiken kanske framförallt vill ha, konst som går att hänga på väggen.
– När vi nu tittar tillbaka kan vi ju konstatera att det varit tio framgångsrika år med utställningar som gjort oss välkända i konstvärlden. Långsiktigt vill vi jobba för att stärka kulturhuset och då är Louisiana en bra förebild, men vi tittar också på andra konsthallar som Vida på Öland och Vandalorum i Värnamo. Sammanfattningsvis känns det förbaskat bra att vi lyckats etablera Pumphuset som varumärke.
Kanske ska man framförallt se Rolf Hansons koloristiska spel med färg och form som ett pussel, sammanfogande våra förväntningar om vad konst ska vara med den sinnliga upplevelsen?
När jag går ut ur konsthallen har molntäcket så smått börjat spricka upp och ett nytt ljus faller över fiskeläget. Låt oss hoppas att Pumphuset fortsätter att pumpa liv och färg i Borstahusens konstscen i många år till.
Gå till toppen