Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

”På arenorna blastar kille efter kille ut fabriksmässiga beats”

Jag får ett sms. Det är i en brandhärjad lokal den här helgen, ett industriområde norr om stan. När jag kommer dit dansar redan en skara till minimaltechno under stjärnhimmeln. På ett hopfällbart bord finns det smuggelöl för en tia. Rätt så många väggar finns kvar, så basen flyr inte utan stannar i kroppen. Någon måste ha sopat golvet för att vi ska kunna dansa. Ett par timmar går. Sen kommer polisen och alla springer åt olika håll.
Ungefär så har dansfester runt om i landet sett ut sedan housen importerades till Sverige i slutet av 1980-talet. Idag kan du dansa på en äng på norra Gotland eller i Dalhalla i Dalarna till dj:s som har hundra följare på streamingsajter – för att nästa helg gå på Big Slap och dansa till några av världens mest säljande popstjärnor tillsammans med tusentals besökare.
I takt med att klubbkulturen och dansmusiken blivit större och ersatt rockbandet på festivaler, uteställen och konsertlokaler har den elektroniska musiken tillsammans med hiphop även blivit den dominerande popmusiken.
Första gången jag riktigt förstod vidden av övertagandet var på en tunnelbana för fem år sedan, strax efter midnatt, där några kånkade in en stor högtalare som blastade ut mixtung, blixtrande kommersiell EDM. Efter någon minut stod hela vagnen av halvfulla kids upp och skrek likt i en flashmob.
Jag kom att tänka på denna natt under ett panelsamtal för boken "DJ-liv", där dj:n Johnny Boy berättade om hur oförstående folk var i svartklubbarnas begynnelse: ”De kom fram till oss och undrade 'Men vad vill ni!?' Det var provocerande för dem att vi inte hade någon agenda”.
Det är en rolig anekdot, men vi har nu kommit till den punkt där dansmusiken också måste ha någon sorts ideal och ryggrad. I "Dj-liv", skriven av Anna Gavanas och Anna Öström – båda forskare och dj:s, berättas om killar som blir så förvånade över att se en tjej mixa skivor att det är som om de har sett ett spöke. De flesta som bokas är fortfarande vita män. Det är egentligen underligt. Få musikstilar är ju ändå så rotade i en tanke om att alla är välkomna som dansmusiken. På klubbar i Chicago och Detroit skapades den av socialt marginaliserade grupper. Svarta och homosexuella utformade något helt eget att dansa till utanför den vita hegemonin.
När en av de största houselegenderna, Frankie Knuckles, dog 2014 skickade Barack och Michelle Obama – som båda växte upp i Chicago – ett brev till hans familj. ”Frankie’s work helped open minds and bring people together”, skrev de på Vita husets brevpapper. Så viktig har danskulturen varit, så viktig är den.
Tjejer tar nu plats i rum tidigare reserverade för killar. Technonamn som Johanna Knutson, Sandra Mosh och Le Fleur bokas på större och större gig. Klubbfixare har fattat att inte bara företagsstyrelserum utan också dj-bås är platser där normer måste brytas. Samtidigt på enorma utomhusarenor blastar kille efter kille ut fabriksmässiga beats – vi kan kalla det arenahouse – inför danssugna tjugoplus-kids. Bokare på Summerburst och Big Slap verkar bry sig mindre om vilka signaler bokningarna skickar ut än om hur många som betalar för att komma. Enligt organisationen jämställdfestival.se var 90 procent av Summerbursts bokningar för 2015 män. Man skulle kunna tänka sig att företag som jobbar med kultur vore bättre än så på varumärkesprofilering, som till exempel jämställdhet. Om inte av etiska skäl så av kommersiella. Ett namn som Ida Engberg utmanar uppfattningen om att arenahouse bara är för killar, men på sedvanligt sexistiskt manér beskrivs hon som ett "bombshell" i musikmagasinet Resident Advisor.
Den demokratisering av klubbarna vi ändå har sett har skett genom organisering, något genusforskaren Hillevi Gantez skriver om i ett efterord till "DJ-liv": ”Mycket av det vi har idag – som rösträtt, aborträtt och dagis – skulle inte ha funnits om inte kvinnorna hade organiserat sig”. Inom danskulturen har det synts genom dj-nätverk som Sister och Femtastic och queerklubbar och dj:s som oförtröttligt försöker föra ut en ny musik, en ny mångfald.
Det har gjort det roligare att gå ut idag än för tio år sedan. Nu måste bokarna ta sitt ansvar så att det blir lika kul att gå på festival.

Dj-liv

DJ-liv - Historien om hur diskjockeyn erövrade Stockholm (Gidlunds) av Anna Gavanas och Anna Öström.
Gå till toppen