Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Böcker

Hur lyckas svenskar leva utan att ge ifrån sig ljud?

Naeimeh Doostdar Azita Ghahreman Nasrin Madani

Blue swedish for Nowruz. Övers Sholeh Wolpé. Dracopis Press.

Nollställda bortvända ansikten, blickar som stirrar stint ut i intet, stängda munnar utan skymten av ett uttryck. I Azita Ghahremans korta berättelse "The blind-city project" håller den svenska tystnaden på att driva en kvinna med utländsk bakgrund till vansinne. Hon bestämmer sig för att göra ett socialt experiment för att bryta distansen och upprätta kontakt, och börjar med ett glatt leende. Men det krävs betydligt tuffare tag än så för att väcka svenskarnas reaktioner. 
I "Blue swedish for Nowruz" betraktas Sverige med den utomståendes blick av tre författare i exil - de kommer alla från Iran och är numera bosatta i eller utanför Malmö. Det är inte någon alldeles smickrande bild som växer fram i novellerna, som spänner från komisk realism till mardrömslik absurdism och våldsam dystopi, och översatta från farsi till engelska fungerar de såväl för dem som har behov av att skaka på huvudet åt de där märkliga svenskarna som för oss som har behov av att skaka på huvudet åt oss själva. "Försiktiga, likgiltiga, kyliga och kallsinniga", sammanfattar Ghahreman, men inte utan en självironisk glimt. 
Även i Naeimeh Doostdars novell "The notice" sätter sig tystnaden på nerverna hos en nyanländ kvinna. Det verkar knappt finnas något liv överhuvudtaget i huset där hon bor: hur lyckas svenskarna leva utan att ge ifrån sig ljud? En dag kommer ett brev som hon mödosamt översätter via Google Translate. En granne har gjort en orosanmälan för att familjens barn gråter så högljutt och de har kallats till socialnämnden, misstänkta för barnmisshandel. Enkelt och effektivt fångar Doostdar utsattheten hos den som inte kan samhällets koder och hur osäkerheten växer till panik. Har de gjort något fel med sitt femton månader gamla barn som låter så mycket? Kommer myndigheten nu att ta det ifrån dem? 
Nasrin Madanis "Occupied land" är något helt annat, en mörk framtidsfantasi om en rysk ockupation av det oförberedda landet. Den är suggestivt skriven och skickar tankarna till redan pågående krig, inte minst det i Syrien, men de blodiga scenerna känns trots allt mindre berörande än de mer nedtonade skildringarna av ensamhet och isolering i en nation där ingen ringer på dörren förutom Jehovas vittnen. 
Titelns Nowruz syftar på det iranska nyåret som firas på vårdagjämningen. Men någon vår skymtas knappast i den här vemodsblå novellsamlingen. 
Gå till toppen