Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Löparna som sprang vilse

Helle Helle

Om du vill. Övers Ninni Holmqvist. Norstedts

Vilse på joggingrundan? Helt övertygande är väl inte premisserna i Helle Helles senaste roman "Om du vill". Att inte bara en person utan två samtidigt lyckas irra bort sig under träningspasset på en jylländsk skogsstig. Hur som helst möts de under ett träd i skymningen: en man i nyinköpta joggingdojor och smärtande blåsa på foten, en kvinna i pannband och med en mobil utan täckning.
Ska man kanske tolka det som en allegorisk skildring av danskarnas förhållande till naturen? Klart är i alla fall att de båda huvudpersonerna är lika vilse i livet som i joggingspåret och ensamma som de är finns chansen till ett verkligt möte. Författaren låter dem ta sin tillflykt till ett vindskydd medan mörkret blir allt tätare och törsten och kölden tilltar: framför sig har främlingarna många timmar att fördriva tillsammans.
Det är som upplagt för en romantisk komedi av det charmigt virriga slaget, vilket också den svenska titeln antyder (originaltiteln, "Hvis det er", är öppnare). Men eftersom det ju är den danska mästarminimalisten, vardagstristessens okrönta drottning, som är i farten kan man förvänta sig något helt annat.
I roman efter roman har Helle Helle skildrat allt det där som verkar så oansenligt men i själva verket kan vara helt avgörande. Det som kallas livet. Särskilt mycket händer inte i berättelserna, och det mesta av det som händer gör det mellan raderna. "− Men det måste väl handla om något", utbrast en person i romanen "Ner till hundarna" från 2008, vilken i likhet med den nya boken nominerades till Nordiska Rådets litteraturpris. Berättaren svarade, som med en metalitterär brasklapp, att hennes böcker mest handlade om vanliga människor som drack kaffe och pratade. − Det låter tråkigt, löd reaktionen.
Men tråkigt blir det faktiskt aldrig. Helle Helles förslaget enkla prosa, i Ninni Holmqvists utmärkta översättning, fångar upp de snudd på omärkliga nyanserna i den tragikomiska alldagligheten, med ett osvikligt öra för dialoger. Varje lucka i berättandet - och sådana finns det gott om - rymmer en potentiell avgrund.
Den här gången har författaren visserligen skruvat upp dramatiken ett snäpp, men hon lyfter snarare fram det humoristiska i huvudpersonernas både fysiska och existentiella utsatthet, och sin vana trogen låter hon spänningen finnas framförallt i det outsagda.
Roar är den förste manlige jagberättaren i hennes prosa, men i sina skavande skor i udda storlekar är han annars en typisk håglös Helle Helle-hjälte, som inte ens kan hitta ett tappat tuggummipaket. Kvinnan som kallas Vejmand och vars livsöde får tydligare konturer, driver riktningslöst genom tillvaron och försöker förgäves leva upp till bilden av hur livet borde vara, också i förhållandet med den man hon länge åtrått och till slut får. Att kärleken tar slut med en klockradio i födelsedagspresent säger en hel del om Helles känsla för detaljer.
Men är Vejmands berättelse verkligen hennes egen, återgiven för Roar under de långa timmarna i skogen, eller är det han som fantiserar ihop hela hennes historia? Det är en av alla de frågor Helle retsamt nog aldrig låter oss få svaret på.
Det är lätt att önska sig mer av Helle Helles sparsmakade berättande. Sällan är det så underhållande att läsa om konsten att förvilla sig i ett buskage.
Gå till toppen