Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

I hjärtats virvelvind

Else Lasker-Schülers nyckelroman fångade en känslostorm som svepte från Landskrona till Berlin.

Else Lasker-Schüler.
Det var sannerligen en storm som drog fram över Europa. En konstnärlig sådan, men också en känslomässig. På Landskrona Museums ambitiösa utställning "Nell Walden & Der Sturm" samlas det tidiga nittonhundratalets avantgarde: konstnärerna som med revolutionerande formspråk ville förändra bilden av världen, och förstås också själva världen. Sprakande färger, djärva linjer, geometriska mönster, skevande perspektiv som blåste bort konventionerna och släppte lös en inre verklighet.
Här finns verk av Oskar Kokoschka, Wassily Kandinsky, Gabriele Münter, Paul Klee, Franz Marc, Sonia Delaunay, konstnärer som alla ingick i den mångförgrenade kulturella rörelse som Nell Walden höll under sina armar. För det var till stor del hon, uppvuxen i Landskrona under namnet Nelly Roslund, som vid sidan av sitt eget konstnärskap fångade upp tidens vindar och med ett energiskt arbete för att producera utställningar, knyta kontakter, skriva artiklar och skaffa pengar såg till att dirigera dem i rätt riktning för största möjliga effekt.
Visserligen var det hennes man Herwarth Walden som stod för den ursprungliga visionen och 1910 grundade tidskriften Der Sturm, men hans begåvning tycks inte ha varit så mycket en organisatorisk sådan som förmågan att välja rätt kvinna vid sin sida.
Det finns ett annat färgstarkt kvinnoöde i denna stormvirvel, i utställningen nämnt i förbigående: den judiska författaren Else Lasker-Schüler, bohemdrottningen som skrev dikter med sitt hjärteblod och var en ständig gäst på Berlins caféer med page och extravagant orientalisk mansdräkt. Det var hon som Herwarth var gift med när han sommaren 1911 träffade den blivande Nell Walden i Landskrona.
Samtidigt som han nyförälskad förberedde sig på att bryta upp dokumenterade Lasker-Schüler sitt liv i brevromanens form. I ”Mein Herz”, mitt hjärta, skriver hon om hur hennes egna svärmerier byter av varandra, med de svartsjuka aningarna bultande under ytan.
Ett sekel före dagens heta diskussion om verklighetens roll i fiktionen ger Lasker-Schüler sin roman undertiteln ”Ein Liebesroman mit Bildern und wirklich lebenden Menschen”, ungefär: en kärleksroman med bilder och verkliga levande människor. Här förekommer en mängd personer under sina riktiga namn, inklusive hon själv, maken och en rad besökare på det café som är hennes utblickspunkt. Romanen, som inte finns översatt till svenska men däremot kommer ut för första gången på engelska i vår, gick först som följetong i Der Sturm och författaren såg sig föranledd att annonsera att de cafébesökare som inte ville se sina namn utskrivna skulle meddela detta. Men även om boken är fylld med ögonblicksporträtt och skvaller är den i lika hög grad en gestaltning av en inre värld, uppmålad med glödande fantasi. I ett brev presenterar hon sig själv: ”Jag, Arabiens diktarinna, prinsessa av Bagdad, shejkens barnbarn, tidigare Jussuf av Egypten”.
Snarare än en uppgörelse är romanen ett lockrop, utslungat i offentligheten för att vinna mannen tillbaka: se här, Herwarth, vad du går miste om!
Nyckelromaner handlar ju inte sällan om att förmedla en bild av den egna rollen i privata skeenden med pikant allmänintresse. I det senaste tillskottet till genren "kultureliten sjunger ut" utför Ebba Witt-Brattström en rasande dödsdans på kärlekens ruiner. I äktenskapsuppgörelsen ”Århundradets kärlekskrig” bränner kvinnan av smattrande vassa anklagelser medan mannen svarar med fysisk brutalitet och verbala tarvligheter, om än elegant formulerade.
I ”Den sista grisen” replikerar Horace Engdahl med underhållande och lika välsvarvade som mansgrisigt tjuriga aforismer, som inte alldeles punkterar den bild hans exhustru målar upp i sin roman.
När Else Lasker-Schüler väljer brevformen får hon möjlighet att lägga orden i sin egen mun och framhäva sitt oberoende. Även om hon sorgset frågar ”Herwarth, har du varit mig trogen?” är det inte framförallt en bedragen kvinna som skriver: ”Jag känner dig och du känner mig, vi kan inte längre överraska varandra, och jag kan bara leva på mirakel. Hitta på ett mirakel, snälla!”
Det lär ha gått vildare till i verkligheten: enligt Nell Waldens version ska Lasker-Schüler ha försökt få tag på henne med en pistol i fickan.
Inget mirakel väntade. Och så småningom, när en annan, betydligt mörkare storm svepte över Europa, visade det sig svårare att omskapa världen än sig själv. Herwarth Walden dog i ett sovjetiskt fångläger. Else Lasker-Schüler belades med skrivförbud och tvingades ta sin tillflykt först till Schweiz, senare till Jerusalem.
Men under några viktiga decennier förmådde de och deras krets skaka om och vidga vår syn på världen.
Gå till toppen