Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Hon som älskade livet

Victoria Benedictsson

Victoria Benedictssons brev till Georg Nordensvan. GML förlag.

En författare som begått självmord kommer alltför ofta att bli läst genom dödens raster. Liksom med facit i hand, som om allt i liv och verk pekar åt ett och samma håll. Finns dessutom en olycklig kärlekshistoria med i bagaget blir det förstås ännu lättare att sätta på de tragiska glasögonen. Det blev uppenbart inte minst när Liv Strömquist och Horace Engdahl under första stoppet på sin bildningsresa i tv-serieform stod framför Victoria Benedictssons grav och grunnade på hennes förhållande till Georg Brandes.
Victoria Benedictsson, 1866.Bild: PRESSENS BILD
Det kan behövas en påminnelse om att Victoria Benedictsson faktiskt levde – och skrev sitt liv – medan alla möjligheter fortfarande stod öppna. En sådan erinran erbjuder Victoria Benedictssons brev till Georg Nordensvan, som nu för första gången publiceras i sin helhet. För den som är intresserad av hennes liv och skrivande är breven till författarkollegan en guldgruva, och inte bara som ett komplement till ”Stora boken”.
Här får vi en livfull och öppenhjärtig självbiografi i komprimerad form och dessutom en hängiven och infallsrik diskussion om det litterära skapandet; från hur hon håller upp två synonymer i ljuset för att avgöra vilket ord som har den rätta nyansen till hur man når fram till det sant mänskliga. Vilken brevskrivare hon var!
Brevväxlingen med Nordensvan tog sin början 1885 efter att han i egenskap av redaktör för den litterära kalendern Nornan beställt en novell av henne. Hon fattar snabbt förtroende för honom, och lycklig över att ”få prata literatur af hjertans lust” dröjer det inte länge förrän breven blir alltmer kamratliga och personliga. De är båda två skygga naturer, uppfattar hon – den blyghet de övervinner i det skriftliga umgänget förvandlar dem till ”två träbockar” när de väl träffas.
Den bild som växer fram i Benedictssons brev – hans har inte bevarats – ger fler nyanser åt den hårt strävande författaren som såg arbetet som sitt livs mening, ja, som morfin, fast hälsosamt. Stämningarna växlar: hon berättar om de ständiga ekonomiska bekymren, den plågsamma ensamheten, vantrivseln i hemmet i Hörby, men också om glädjen i att få inreda sitt eget arbetsrum och hur mycket hon uppskattar ”slarfviga bref”.
När den tre år yngre Nordensvan uttrycker missmod tar hon sig för att coacha honom, och det är inget lättvindigt recept hon ger: ”Sök rätt på det allra innersta i er. Hvad är det allt som ni skulle vilja säga, om ni bara vågade? Fram med det!”
Själv dyrkar hon prosastilistens objektiva och klara blick som skiljer sig betydligt från de nervösa skaldenaturernas: ”Skrifva med sitt hjerteblod? För mig passar inte ordet: jag blöder inte.” Ändå är hon övertygad om att en konstnär skriver med hela sin varelse, med de innersta drömmarna såväl som de tyngsta kvalen. ”Jag måste dyka ned till botten af mitt eget jag” – det är, förklarar hon, hennes ”literära trosbekännelse”.
De sista åren glesnar breven och depressionen färgar alltmer raderna, även om hon mellan bekännelserna om leda, trötthet och tomhet håller fast vid att hon är fylld av arbetslust och kärlek till livet, ”ända in i det sista”.
Trots att uppgivenheten mot slutet tar över är det just detta, kraften i hennes vilja att uppleva och skildra tillvaron, som ger breven deras friska glöd: ”Jag älskar lifvet – jag menar allt som lefver, andas och växer – jag älskar det med en intensitet, som ni andra svårligen kunna göra er ett begrepp om.”
Gå till toppen