Kultur

Konstens förmak – Munka Ljungby

För att bli läkare måste du utbilda dig till det. Gör du det och ansöker om legitimation kommer du att bli läkare. Jag lovar. Och det finns inget annat sätt. Men det finns många yrken dit vägen inte är på förhand utstakad, eller snarare, även om du följer den utstakade vägen finns ingen garanti att du når målet.
De kreativa yrkena, som författare eller konstnär, är kanske de mest extrema exemplen. Särskilt konstnärsbanan består av en mängd rum man ska ta sig igenom. Och det är många som vill vistas i dessa rum, även om man kanske aldrig släpps vidare till kärnan.
I en avhandling om konstnärliga yrkens osäkra villkor från 2006, ”Att lära sig konstens regler. En sociologisk studie av osäkra framtidsinvesteringar”, använder sociologen Marita Flisbäck begreppet ”förmak” för att beskriva förberedande konstskolor. Detta är rum man vistas i innan vissa går vidare mot den etablerade konstvärlden. Där börjar man lära sig spelreglerna som gäller, men samtidigt har förmaket egna, specifika villkor.
Jag tänker på dessa rum på vägen när jag ser Konstskolan Munkas slututställning på Skånes konstförening i Malmö (pågår till den 24.4). Konstutbildningen på folkhögskolan i Munka Ljungby är ett sådant förmak, ett mellanled innan man söker sig vidare till konsthögskola, eller kanske till andra utbildningar. När andraårseleverna nu ska ut ur det rummet är temat för utställningen, passande nog, ”Vår förlossning”. Ett ventilationsrör i taket har förvandlats till en lång navelsträng, trumman är moderkakan.
Det går inte att utskilja några trender eller sia om konstens framtid här, förutom konstaterandet att kvaliteten och ambitionsnivån är hög. Här samsas stora målningar med efemära installationer, teckningar och videoinstallationer. De 13 eleverna har bara haft två veckor på sig att jobba med temat och det märks i att somliga verk är mer skissartade än andra. Vissa har tolkat temat väldigt bokstavligt som i Marianne Eriksson-Mjöbergs lilla vaginamålning ”Livets port”, eller Philip Holmes målning av ett foster. Andra har utvecklat mer konceptuella verk som Anders Rosenqvists anteckningsblock där han dokumenterar sin egen puls i olika lägen.
Ett gemensamt textverk med rader ur elevernas associationer till temat projiceras på väggen. Den kollektiva ansatsen, parat med var och ens enskilda verk, illustrerar väl hur den förberedande konstskolan kan fungera. Man får testa och utveckla tekniker och idéer, samtidigt som den egna identiteten stärks i ett sammanhang. Konstnärsbanan är aldrig spikrak, aldrig lätt, men att elever år efter år söker sig till dessa sammanhang gör mig glad.
Marita Flisbäck inleder sin avhandling med Karin Boyes kända dikt "I rörelse", och strofen om att det är vägen dit som är mödan värd. Jag tror att en av de stora lockelserna med konstskolor är att oavsett var det slutar finns det stort värde i dagarna på väg. Och förmaket leder alltid vidare till ett annat rum, även om det inte alltid blir det man tänkt sig från början.
Gå till toppen