Det är en busschaufför. Det är passagerare som stiger av och på. Det är vardag. Det är möten, samtal, arbete. Det är så här det fackliga arbetet ser ut. Det sker bortom scener och strålkastarljus. Det fackliga arbetet säger oavbrutet att en människa har rätt att bli värnad, bli sedd. En människa är inte en automat. En del som enkelt kan bytas ut när den brister. Vi har börjat montera ner den arbetsrätt och den kollektiva klassresa som en gång gjordes möjlig just genom solidariskt arbete. Det har skett steg för steg tills vi en dag står i en kommun som Bjuv och ser arbete och social trygghet upplösas.