Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Vem minns de kändisar som dog ifjol?

Det kollektiva minnet rymmer inte riktigt alla, men Cervantes ska vi väl ändå inte glömma.

Vilka av alla de stjärnor som slocknat 2016 kommer vi att minnas om fyrahundra år? När tiden tycks snurra snabbare och snabbare och mängden information som passerar vårt medvetandes flöde hela tiden eskalerar känns århundraden som ett totalt oöverblickbart tidsspann. Hur mycket får egentligen plats i det kollektiva minnet?
Att det har svårt att rymma två storheter som dog på samma datum blev ju uppenbart förra helgen, när den spanske riddaren av den sorgliga skepnaden helt hamnade i skuggan av den engelske skådisen som tog över hela världsdramatiken. Vår känsla för siffermagi säger oss att det var just denna dag Cervantes och Shakespeare skulle högtidlighållas, då fyra sekel passerat sedan de gått ur tiden. Ska då 2416 bli en enda räcka av minnesfester?
Fast visst är det väl ändå en lite märklig sed att fira bemärkta personers dödsdagar. Födelsedagar, javisst, men att med buller och bång uppmärksamma att någon för alltid lagt ned pennan? Nåväl, alla skäl till ett jubileum är kanske bra skäl. Vi har ju ett behov av att minnas. Och nu gjorde jag ju det jag med största sannolikhet inte skulle ha gjort annars. Medan Prince-fansen rusade till de få kvarvarande skivbutikerna för att få tag i hans digitalt svåråtkomliga musik tog jag mig till biblioteket för att låna en bok med namnet Miguel de Cervantes Saavedra på ryggen.
Cervantes har förstås sin självklara plats i världslitteraturen, men till skillnad från Shakespeare har han den på grund av en enda skapelse. När den före detta soldaten och luspanke skatteindrivaren debuterade som författare 1585 var det med en herderoman, "La Galatea", som inte alls blev så framgångsrik som man kunde ha väntat sig av genren. Senare skulle han ägna sig åt att håna just denna sorts litteratur: "alla dessa böcker innehåller välformulerade bländverk till de sysslolösas förströelse och inte ett korn av sanning", låter han en fårhund med erfarenhet av oidealiserat herdeliv förklara i novellen ”Samtal mellan Cipión och Berganza”, en dialog mellan två hundar. När Cervantes väl fick sitt stora genombrott var det ju med en parodi på en annan av tidens mest populära genrer, riddarromanen, som han tyckts ha älskat lika mycket som han gjorde sig lustig över den.
Flitigt producerade han romanser på vers och en rad skådespel av vilka få har bevarats till eftervärlden, och de komedier han skrev senare i livet sattes aldrig upp. Hans namn skulle troligen aldrig ha skrivits in i litteraturhistorien, om han inte bestämt sig för att skicka ut en drömsk gammal riddare på vägarna för att göra verklighet av litterära fantasier, och därmed skapade den första moderna romanen.
Men ett visst rykte har även Cervantes sedelärande berättelser, eller exemplariska noveller – ”Novelas ejemplares” som gavs ut 1613, ett par år före andra delen av ”Don Quijote” – i alla fall som föregångare till Gogols och Kafkas novellistik. Den svenska översättning av ett urval av dessa som jag gräver fram är utgiven för ett halvsekel sedan och har en titel som sannerligen inte motstått tidens tand: "Den lilla zigenerskan och andra noveller.” Med vår tids mått mätt är novellerna långtifrån så sedelärande som titeln hävdar: här vimlar av fördomar och anklagelser mot alla folkslag som inte är kastilianska och den kvinna som misshandlas brutalt av sin älskare bör se till att försonas så snart som möjligt, ty ”den man älskar agar man”.
Fast så särdeles mönstergilla bör de inte ha varit heller för samtiden, för även om författaren ser till att klämma fram en sensmoral motsägs den ofta av de färgstarka och livfulla porträtt som det lustfyllda berättandet frammanar. Så framstår tjuvarnas leverne på skurkarnas akademi som mer äventyrligt kittlande än ”dåligt, förkastligt, lössläppt och utsvävande”, som det sammanfattas i en påklistrad mening. Och hur mycket författaren än fördömer zigenarnas karaktär lyser den sköna och skarpsinniga Preciosa – anmoder till Victor Hugos Esmeralda och Viktor Rydbergs Singoalla – och hennes fria liv på vägarna i all sin magiskt romantiserade glans. En femtonårig hjältinna med så mycket skinn på näsan är man inte bortskämd med i litteraturhistorien: ”­– Vem har lärt dig allt det där, flicka lilla, frågade en av ädlingarna. – Vem skulle behöva lära mig det, svarade Preciosa. Har jag då inte en själ i min kropp.”
Historierna slingrar fram på landsvägarna, viker ständigt av på sidospår och snåriga små stigar med anekdoter på anekdoter som trampar varandra på hälen, för att då och då hamna i diket, eller åtminstone abrupt ta slut utan att ha kommit fram till slutdestinationen. Berättarglädjen följer i alla fall med på hela resan – och den står sig genom seklen.
Vem minns de kändisar som dog ifjol? Trots allt kommer vi nog inte att glömma Cervantes de närmsta århundradena heller.
Gå till toppen