Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Krönika om ett förebådat dödsfall

Olle Ljungström är död, han föddes 1961 (samma år som Ernest Hemingway dog, för övrigt) och blev 54 år gammal. Ljungström var Sveriges snyggaste musiker någonsin, åtminstone bland männen. Är det vanvördigt att skriva så? Objektifierande? Jag försöker ibland krångla mig ur dödsrune-uppdrag, det är något futtigt i sig över nekrologer – man kommer där med sina otillräckliga ord när någon är borta för alltid. Särskilt gäller det i fall som detta: Ljungströms liv var en krönika om ett förebådat dödsfall, ett missbruk som ingen tycktes kunna rå på tog honom.
Jag önskar inte romantisera en sådan man men hur undviker man det? En dimension av Ljungström var romantisk – en speglande projektionsyta för drömmar och längtan. De första rörliga bilderna på honom: konserter med Reeperbahn – han är knappt ur tonåren och ser ut och rör sig som en ung gud. Inte den abrahamitiska sorten förstås utan som en av de där playboy-gudarna, vilka stiger ner bland människor, som mytologier innehåller. Eller, som den där mannen som är gudars like som Sapfo skriver om och avundas: ”star quality” kallar amerikanerna det.
”You burst on the scene already a legend / the unwashed phenomenon, the original vagabond…” skrev Joan Baez om Bob Dylan i ”Diamonds and rust” – det passar på alla scenartister med stjärnkvalitet. Unga stjärnor, tidigt bekväma i sin konst men med det där vilda, opolerade – det är vad alla vill åt. De viskar om att en glamorös värld existerar bortom vardagen, bortom flick- och pojkrummen; inte många sådana föds per generation.
”De liknar Reeperbahn”, sa någon i min högstadieskola om ett lokalt band. Jag lyssnade på Reeperbahn, men registrerade inte musiken då, bara estetiken. Från estetiken gick jag till poesin och studerade texterna: Reeperbahn och Ljungström. Rätt mycket är dåligt, några låtar är briljanta: enkla, vackra, lekfulla, träffsäkra och då och då på gränsen till pekoral. Läs dessa rader ur "Jag och min far", högt för er själva: "Våra händer är nötta/Av familjens sigill/Av dom som gav grunden/För att vi finns till."
Från estetiken, sedan poesin och så vidare intresserade jag mig för det sätt Ljungström levde på, likaså Hemingway – en kombination av begåvning och destruktivitet. Varför? Den som har en källa till genialitet tycks bli beroende av den, avhängig av att själv leva i den magiska sfär som skapas av den. Droger hjälper någon att utvinna källan, bada i den, men priset är högt. I dokumentärfilmen om Ljungström, som kom 2009, säger han att han fått allt han åtrår men ändå inte kan njuta av det.
Jag läste en novell (minns inte vilken, det spelar ingen roll). I den var det så att det efter döden fanns ett väntrum där de döda hölls kvar så länge deras namn nämndes på jorden, vore det sant så får Ljungström vistas där ett tag. Hans musik kommer att fortsätta spelas och ges nya uttryck åt, liksom Vreeswijks, Taubes eller till och med Bellmans.
Tack för det här, är allt man kan säga, du var en viktig uttolkare av din tid. Och av dig själv; som i Reeperbahns ”Havet ligger blankt”: ”Hans mor räknade med hans blygsamma natur, att vara nöjd med sin kropp och vara tacksam resten av sitt liv. Men han vill ha sitt liv som små nålar i sitt bröst.”
Gå till toppen