Vad kan en obduktion lära oss om människans inre? Alltså inte om organ och tarmar och sånt där, utan om det som vi fortfarande vördnadsfullt kallar för själen? Det låter kanske mest som en fråga som var högaktuell på typ 1600-talet, men i Charlotte Qvandts nya diktsamling ”Epikris” (Sadura förlag) har de existentiella frågorna hamnat just på obduktionsbordet. Pikant nog med en levande kropp som studieobjekt. ”Kan känslolivet komma att välla ut blandat med blodet?” undrar den nyfikne patienten som tagit plats på britsen och snart inte kommer att kunna ställa några frågor mer.