Kommunikation är inte något som kineser brukar ha svårt för. På världens största marknad för mobiltelefoner har man en lång tradition av att veta hur man lägger sina ord. Men om ingen menar vad den säger och ingen säger vad den menar, då kan all kommunikation förfela sitt syfte, liksom ett förfluget ord kan få ödesdigra konsekvenser. Liu Zhenyuns roman "Ett ord i rättan tid" handlar om hur svårt det kan vara att förstå varandra och finna gemenskap i en obegriplig värld.

Liu Zhenyun finns tidigare representerad på svenska med den satiriska romanen ”Processen” (2015) – en roande berättelse om en envis kvinnas kamp mot rättssystemet. ”Ett ord i rättan tid”, som publicerades i Kina 2009 och har belönats med det prestigefyllda Mao Dun-priset, är en annorlunda roman, som har kallats både postmodern och antihistorisk.

Huvudpersonen, Yang Baishun, blir lurad av sin far och lämnar i vredesmod familjens tofutillverkning, för att istället ta olika ströjobb. Ständigt uppstår missförstånd och Baishun drar vidare, från ställe till ställe, utan att finna sin rätta väg: ”jag vet vem jag är och var jag kommer ifrån – men vart jag är på väg har jag ingen aning om”, säger Baishun och formulerar en del av romanens tema. Han söker hela tiden efter en vän som han kan tala med, men vänner kan vara svekfulla eller ge dåliga råd.

”Ett ord i rättan tid” liknar mest en pastisch på en 1800-talsroman, med sitt omfattande persongalleri och invecklade intrig. Romanen är en vindlande familjeberättelse och en rundmålning av ett samhälle. Den är episodisk till sin karaktär och varje episod introducerar nya händelser och personer, som var och en har en bakgrundshistoria, som också redovisas noggrant.

Flera av Liu Zhenyuns romaner och noveller har blivit film och det är inte svårt att förstå, författaren skriver en dialog som har det vardagliga samtalets enkelhet och hans sätt att teckna miljöer är sceniskt. Exempelvis får man inblick i många olika hantverksmiljöer, såsom tygfärgarens och bambusnickarens och man får veta hur det går till i en bomullsfluffarverkstad.

Men historien, som är så närvarande i all kinesisk prosa, som tolkas, omtolkas och nytolkas och som man alltid måste förhålla sig till, den har ingen huvudroll i Liu Zhenyuns roman. Tiden tycks vara obestämd, kanske 1940-tal, i bokens första del. Detta kan man sluta sig till av sådana företeelser som förekomsten av klanskolor, olika hantverksskrån och hästkärror som transportmedel. Men de politiska tidsmarkörerna är totalt frånvarande i texten. Inte ett ord om japanernas härjningar, inte en mening om motsättningarna mellan kommunister och nationalister.

I del två kan man förstå att tiden är post-maoistisk, främst genom förekomsten av mobiltelefoner och långfärdsbussar, men inte heller här rullar historiens hjul genom berättelsen. Kanske är detta det mest utmanande med romanen. Hos Liu Zhenyun skrivs historien inte med stor bokstav längre och romanen är inte tydligt samhällskommenterande, på det sätt som varit vanligt i mycket av den samtida prosan. I stället tycks temat vara individens sökande efter sig själv. ”Lär känna dig själv, så vet du vart du är på väg”, säger en katolsk präst till Yang Baishun och det känns som en nyckelreplik.

Liu Zhenyun är född 1958 och tillhör en generation författare som upplevt stora samhälleliga förändringar. De är födda i det kommunistiska Kina, som etablerades 1949 och har vuxit upp under knappa omständigheter. De har upplevt kommersialismens genombrott och de marknadsekonomiska reformer som inleddes i slutet av 1970-talet. Med rötterna i ett kollektivistiskt samhälle och kronan i ett individualistiskt är de en generation författare som har helt andra erfarenheter än tidigare generationer. Bland dem finns både satiriker, avantgardister och realister som skildrar vardagen. Och som en markering av denna författargenerations betydelse innefattar den också en Nobelpristagare, bondeskildraren Mo Yan.

Hur ska man då tolka ”Ett ord i rättan tid”? Kanske som en roman om en generation, ja ett samhälle, utan Gud, vilket någon har föreslagit. Vänner är inte alltid att lita på, men Gud bryter inga tystnadslöften. Mest givande blir romanen nog ändå om man läser den som en filosofisk skildring av individens ensamhet, av främlingskapet i tillvaron. Och läst på detta sätt kan man känna igen sig, när man har författare som Joyce och Camus som referenspunkter.