Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Diana Holmberg: Horace Engdahls kamp mot litteraturen

Det här är en kulturartikel. Analys och värderingar är skribentens egna.
Vid det här laget är vi väl trötta på att bråka med Horace Engdahls infama proklamationer om kvinnor, kön och ”natur”. Hur ska vi kunna bry oss när han själv så till synes troskyldigt skyller på ett svårfångat, undermedvetet han som smider orden till textfragment, ”spillror” – ett ord han lånat från sina kära tyska romantiker – medan Horace själv sover eller tänker på något annat? Han är något slags medium – det säger bara plopp och så finns de där, meningarna som Horace sedan eventuellt putsar till lite grann innan han buntar ihop och levererar dem till Albert Bonniers. Voila, ”Den sista grisen”. Till och med bokens andra del, “Mannen på bryggan”, monologen som Johan Rabeus ska framföra på Dramaten, kom till honom “nästan oombedd”.

Premiuminnehåll

Det krävs ett premiumpaket för att se detta innehållet. Tillåt javascript på den här sidan för att köpa ett.

Gå till toppen