Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Malena Forsare: ”En berättelse om vår tids rasism som får Bibu att flämta till”

För tre månader sedan lanserade ett franskt företag de första paren hudfärgade tåspetsskor för svarta balettdansare. Baletten har existerat som konstform i århundraden men aldrig kunnat erbjuda tåskor i annat än ljust beige. I modern tid har klassiskt skolade dansare med annan ton i skinnet löst problemet genom att klappa på foundation – på skorna.
Exemplet dyker upp i ett panelsamtal under startdagen av Bibu, barn- och ungdomsbiennalen i Helsingborg. I programmet beskrivs årets tema i termer av ”att våga”. Att våga ställa obekväma frågor och låta motsättningar värka för att därigenom skapa förändring. Ämnena för föreställningarna skiftar, men under biennalens upptaktstimmar är det ett som sticker ut: rasism.
Läs mer: Scenkonstbiennalen Bibu lyfter på locket till obekväma ämnen
Europa har blivit en orolig plats och på flera ställen i det svenska programutbudet undersöks frågan om den framväxande fascismen. I ”Smålands mörker” från Regionteatern Blekinge Kronoberg gestaltas ynglingen Erik i Nässjö, som låtit sig förföras av fascismens ideologi. Lilla gruppen Teater Smuts från Göteborg undersöker motståndsstrategier genom att starta punkband och i den tvärkonstnärliga föreställningen ”Vahák” tar Ögonblicksteatern från Umeå sin utgångspunkt i frågan om dubbla identiteter: att vara queer och same.
Läs mer: Teaterbiennalen igång i Helsingborg
Men det är i en gympasal, GA-hallen, som berättelsen om vår tids rasism får onsdagseftermiddagen att flämta till. I ”Rhapsody in black” skildrar skådespelaren LeLand Gantt, känd från sina samarbeten med filmregissörer som Spike Lee och Darren Aronofsky, sin uppväxt i ett ghettoområde i Pennsylvania. Från första minut är den biografiskt laddade monologen proppad av frustande och skälvande kroppslighet. Det handlar om att födas i ett samhälle och snabbt tvingas inse att det bara finns en enda förebild att välja på: den kriminella. ”Rhapsody in black” ställer frågan om vad som händer i ett barn som tvingas processa den informationen. Gantt skildrar en undertryckt ilska som transformeras så att vi till slut kan känna skådespelarens sorg i våra egna möra ansikten. Det är starkt och tillhör de där ögonblicken på teatern när något i oss förändras.
”Rhapsody in black” ingår i projektet ”Shadowland”, där svenska Assitej undersöker hur scenkonst idag på olika sätt kan arbeta med rasism. Under Bibu presenteras fyra gästspel och fem seminarier tillsammans med readings och diskussioner – projektet avslutas med ett större arrangemang på Kulturhuset Stadsteatern i december i år. Satsningen är ambitiöst utformad och påminner om hur jämställdhetsarbetet inom svensk scenkonst startade på allvar för tio år sedan. Det krävs noga utarbetade strukturer för att på allvar kunna bearbeta en samhällskropp där barn växer upp på olika villkor. Där bara vissa av oss har privilegiet att spegla oss i det som händer på teaterscenerna.
Ett exempel i paritet med balettskorna är att en av de ledande rollerna i Malmö operas uppsättning av ”Kinky boots” till hösten kommer att spelas av en vit musikalartist. Trots att den ska gestalta något helt annat. Om denna sortens färgblinda casting har LeLand Gantt bara en kommentar: ”Det skadar budskapet.”
Gå till toppen